Jan Lundgren konsert med trio och gäster på Fasching.
Söndag kväll den 15 maj fylldes Fasching på Kungsgatan av en förväntansfull skara jazzälskare. Jan Lundgren som fyllt 50 samlade sin trio med Mattias Svensson och Zoltan Csörsz. I kulissen (finns kanske inte där) stod en samling välkända och underbara musiker/sångare som otåligt väntade på att bli uppkallade på scenen. Stämningen var minst sagt hög.
Trion inledde med On Green Dolphin Street – oj oj! Påhittigt och underbart svängigt och så var festen igång. Vi fick höra Carin Lundin i Baby Won’t You Please Come Home! Rättframt och snyggt. Peter Asplund som numera är lika mycket sångare som trumpetare framförde My Shining Hour i ett rasande tempo med skatsong och vidunderligt solo. Hannah, Jans fästmö gjorde en vacker och häftig version av I Am Just A Lucky So and So som hon tillägnade fästmannen det blev mycket fint och innerligt. Sedan kom åldermannen Gunnar Lidberg och anslöt sin fiol till PA:t. Han formligen rev av en blues med en intensitet som skvallrar om obändig vitalitet, nu 87 år. Det var en fröjd att uppleva. Edda Magnason sjöng My Fanny Valantine rakt och utan åtbörder men med ett eget timbre som gjorde att man blev berörd.
Jan Allan en annan som varit med ett tag, gjorde en fin Sweet and Lovely. Sedan blev det Hans Backenroths tur att visa sin kapacitet. Virtuos ligger i farans riktning när man tänker på hans uttryck. Vi fick oss till del en blues som gjorde oss lyckliga. Hayati Kafe kom med But Beautiful som han gör så fint. Fredrik Lindborg kom och slog an Mack the Knife. Han tog andan ur oss och så småningom kom de tonartshöjningar som jag tror Ella Fitzgerald en gång introducerade. Och dramatiken skruvas upp ytterligare. Det blev fint. Anna Christoffersson tillägnade de trolovade My One and Only Love och man blev litet rörd. Sedan drabbade oss Svante Thuresson med Only Trust Your Heart i svensk version med text av Beppe Wolgers: Vad jag åt igår(!). Publiken jublade. Avslutningen kom med Ronnie Gardiner. Han inledde med ett härligt långt solo på slagverket som starten på en av mina favoriter – Duke Elingtons Caravan. Det blev en underbart kraftfull och intensiv avslutning på en mäktig och upplevelserik konsert.
Några ord om Jan Lundgren Trio. Kavalkaden av artister som avlöste varandra fick fantastiskt stöd av trion som lyfte fram gästartisterna på ett generöst sätt. Samtidigt, Jan, Mattias och Zoltan stod för en hel del utmaningar som skapade en härlig vitalitet åt konserten. Mycket fint och välavvägt.
Tack Jan och alla underbara artister.
Spara / Dela på:
