Årlig konsert i bl a Jaques Verups anda.

I den vackra lokalen som kanske en gång varit en lada genomförde trion sin fullsatta konsert. Musik med hänvisningar till bl a Jan Johansson, Monica Zetterlund, Toots Tielemanns och Jaques Verup. Jaques Verup hade ett långvarigt och framgångsrikt samarbete med Jan Lundgren samt förekom under flera år på denna scen hos Ängavallen. Konserten utvecklade sig till en alldeles lysande underhållning. Tvära kast mellan olika genrer från det bluesiga till originella varianter av svensk folkmusik framförda med lätthet och humor.

Några höjdpunkter:

Jan Johansson hyllades med ett medley innehållande Emigrantvisan, Visa från Utanmyra och Gånglek från Älvdalen. Här rockade Filip loss med munspel och det rasslade till i lokalen ordentligt. Hannah gjorde en innerlig variant av Jag vet en dejlig rosa följd av Monicas vals. Med Don’t Get Around Much Anymore fick vi ta del av hennes distinkta skatsong. Jan Lundgrens Mare Nostrum fick en fin introduktion av Filips munspel.

Så fick vi höra ledmotivet till Il Postino så berörande att man kunde känna huvudrollsinnehavaren Massimo Troisis hjärtslag i hans sista roll. Ekmans vals anknyter till Filip Jers nya hembygd Upplands Väsby och gav honom anledning att tillkännage hur han är fjärde generationens munspelare. Gammelmorfar Knut kan vara stolt över hur munspelet med hans sentida släkting tagit sig in i den akademiska världen. Filip är den första med magisterexamen i detta instrument från Kungliga Musikhögskolan. När Stormy Monday Blues på duo med Filip och Hannah bröt ut ökade spänning markant och blev en riktig rysare, schysst.

Hannah presenterade med eget pianoackompagnemang sin Vår egen spegelbild meditativt och eftertänksamt vackert. När Filip och Jan sedan gjorde Jans tonsättning av Jaques Verups Natten kan bli lång kunde man i avfraseringen på slutet lägga in titeln för sig själv. I Jag har bott vid en landsväg byggde de upp en stämning som gjorde publiken helt galen, rop och applåder ville inte ta slut. Bluesette fick en egen rivig shuffle som kändes riktigt fräsch.

Lyckad kväll där vi uppfyllda gick ut i det nu återtagna mörka nattljuset, under träden som dignar av päronkart. Lovande inför höstens efterrätter i restaurangen.

Rolf Fornhammar

Medverkande Lee Konitz as och voc, Florian Weber p, Jeremy Stratton b, George Schuller dr.

En gammal och trött inte helt närvarande Lee Konitz mötte sin publik som gärna ville uppleva denne legendar bland sin tids ännu levande stora jazzmusiker.

Konitz försökte få igång orkestern i Stardust – men den var inte bekant bland hans medmusiker. Istället inleddes konserten med Stella By Starlight som kom igång likt ett gammalt gistet positiv. Nåväl det tog sig och Konitz ömsom spelade ömsom nynnade temat och solon. De andra i orkestern hade fullt schå med att parera vilket fungerade tillräckligt bra. Konitz skämtade med publiken och sa: ”If You have any suggestions – keep them for yourselves.” Andra liknande kommentarer förekom under kvällen. Han frågade ändå publiken efter önskemål och lystrade till och med. Det lilla barnet som var med i den fullsatta salongen och lät ibland, skapade en viss munterhet hos den gamle som möjligen senare blev litet störd. Lee Konitz är inte helt lätt att läsa av om han menar allvar eller skämtar. Det var ändå en god stämning under hela konserten och publiken hade överseende tror jag med hans rätt senila beteende.

Lee Konitz som jag hört honom redan på en skiva med Warne Marsh har ett signum i form av en alldeles egen timbre. Ett slags klagande tillskott som genomsyrar nästan allt som kommer ur hans lur. Den var märkbart närvarande under kvällen. På så sätt fick vi ta del av den Konitz som alla fall jag kände igen.

Förutom Stella By Starlight förekom bl a What’s New, Darn That Dream, Alone Together (önskade jag) Out of Nowhere, Body and Soul, Solar och slutligen All the Things You Are.

Flera av dessa standards var häpnadsväckande frimodigt hanterade och kändes fräscha så det blev en stor upplevelse den här lördagskvällen. Mycket långa applåder avslutade konserten och det låg i luften ett extranummer: Konitz kommenterade ”Well we are tired and have to catch an early train at five tomorrow morning, thank you”.

Min granne i bänkraden till höger avslöjade en bild som kom för honom: Venus från Milo – skulpturen, sliten utan armar – likavel smuk. Ingen dålig liknelse för upplevelsen av Lee Konitz född den 13 oktober 1927 dvs snart 91 år med skavanker, fortfarande igång.

Epilog: Jag fick en kort pratstund med Lee Konitz om upplevelsen av en konsert i Karlshamn 1990 då han med Jens Söndergaard spelade på ett Munthe-evenemang, jag fick tillsammans med två andra lokala förmågor kompa solisterna. Påminde jag honom om hans stora intresse för Mel Brooks filmer som vi utvecklade under middagen.  Upprinnelsen var ett besök på Knitting Factory i New York där Konitz med Michel Petrucciani och Ron McClure spelade. Det var länge sedan och jag tror inte Lee Konitz mindes något av detta. Han visade dock viss uppskattning.

Rolf Fornhammar

Söndag kväll den 15 maj fylldes Fasching på Kungsgatan av en förväntansfull skara jazzälskare. Jan Lundgren som fyllt 50 samlade sin trio med Mattias Svensson och Zoltan Csörsz. I kulissen (finns kanske inte där) stod en samling välkända och underbara musiker/sångare som otåligt väntade på att bli uppkallade på scenen. Stämningen var minst sagt hög.

Trion inledde med On Green Dolphin Street – oj oj! Påhittigt och underbart svängigt och så var festen igång. Vi fick höra Carin Lundin i Baby Won’t You Please Come Home! Rättframt och snyggt. Peter Asplund som numera är lika mycket sångare som trumpetare framförde My Shining Hour i ett rasande tempo med skatsong och vidunderligt solo. Hannah, Jans fästmö gjorde en vacker och häftig version av I Am Just A Lucky So and So som hon tillägnade fästmannen det blev mycket fint och innerligt. Sedan kom åldermannen Gunnar Lidberg och anslöt sin fiol till PA:t. Han formligen rev av en blues med en intensitet som skvallrar om obändig vitalitet, nu 87 år. Det var en fröjd att uppleva. Edda Magnason sjöng My Fanny Valantine rakt och utan åtbörder men med ett eget timbre som gjorde att man blev berörd.

Jan Allan en annan som varit med ett tag, gjorde en fin Sweet and Lovely. Sedan blev det Hans Backenroths tur att visa sin kapacitet. Virtuos ligger i farans riktning när man tänker på hans uttryck. Vi fick oss till del en blues som gjorde oss lyckliga. Hayati Kafe kom med But Beautiful som han gör så fint. Fredrik Lindborg kom och slog an Mack the Knife. Han tog andan ur oss och så småningom kom de tonartshöjningar som jag tror Ella Fitzgerald en gång introducerade. Och dramatiken skruvas upp ytterligare. Det blev fint. Anna Christoffersson tillägnade de trolovade My One and Only Love och man blev litet rörd. Sedan drabbade oss Svante Thuresson med Only Trust Your Heart i svensk version med text av Beppe Wolgers: Vad jag åt igår(!). Publiken jublade. Avslutningen kom med Ronnie Gardiner. Han inledde med ett härligt långt solo på slagverket som starten på en av mina favoriter – Duke Elingtons Caravan. Det blev en underbart kraftfull och intensiv avslutning på en mäktig och upplevelserik konsert.

Några ord om Jan Lundgren Trio. Kavalkaden av artister som avlöste varandra fick fantastiskt stöd av trion som lyfte fram gästartisterna på ett generöst sätt. Samtidigt, Jan, Mattias och Zoltan stod för en hel del utmaningar som skapade en härlig vitalitet åt konserten. Mycket fint och välavvägt.

Tack Jan och alla underbara artister.