Medverkande: Jan Lundgren p, Ale Möller tr, dragsp, fl, kohorn, orange snökäpp, munsp, luta/bouzouki, Filip Jers munsp, Hannah Svensson voc.

En samling ytterst lekfulla musiker samlades denna kväll i det vindruvstyngda växthuset som var fullsatt. Bandet gav publiken en alldeles underbart rolig och intressant upplevelse. Den improviserade musiken har många ingångar. Inte minst finns det fantastiska möjligheter att ta vara på folkmusikens skatter för att vidga gränserna. Vi fick höra flera exempel på detta, dessutom en sagolik koppling mellan grekisk folkmusik och blues. Några standards fanns med i programmet och fick egna karaktärer som kändes fräscha.

Ale Möller inledde med Kullerullvisan fick vartefter sällskap av piano och munspel. Den utvecklade sig till en katt-och-råttalek som var medryckande och satte ut prickarna för den musikaliska farleden direkt.

Filip Jers presenterade sin hembygds spelman Johan Jacob Bruun från Höör och hans fruktsamma samarbete med kyrkomusikern John Enninger. Detta resulterade i närmare 600 låtar som blev nedtecknade. I kontrapunktiskt samspel kunde ensemblen illustrera några av Brunns kompositioner. Med rytmiskt medryckande stil här använde Ale Möller sin luta med Filips munspel. Jan gav sig ut på en atonal vandring inspirerad av de andra – mycket underhållande.

Ale Möller beskrev ett samarbete som han haft med grekiska musiker i Malmö på sjuttiotalet. Detta ledde till ett fördjupat engagemang i grekisk folkmusik. Något som han senare kombinerade med amerikansk blues. Det blev en rytmiskt makalöst intressant berg-o-dalbana. Låten hette Aman dotor(?)

Hannah kom med Don´t Get Around Much Any More, snyggt och propert med orkestern i sin hand. Polyrytmiskt piano, eleganta prickningar synkront i trumpet och munsp.

Hannah fortsatte med Cornelis Vreeswijks Fredrik Åkare och Cecilia Lind. Hon gav här rejält med kraft i det dramatiska skeendet. Samtidigt med ett förlåtande känsligt utspel. Förnämligt dragspelskomp.

Jan berättade om samarbetet mellan Jan Johansson och Svend Asmussen i Jazz på ungerska. Hyllade dem genom att spela Det Snöar(!). Filip påminde publiken att Jan Lundgren fått utmärkelsen The Ellen & Svend Asmussen Award. Han berättade hur Ellen Asmussen sagt ”Svend has spoken to me”. Stora applåder på det.

Ale Möller berättade om flickan som han spanat in och som han trodde var en möjlig flickvän. Tills hon besökte honom och presenterade sin nye pojkvän. Som tröst spelade Ale en malmövisa av Jaques Werup – Ja, var är hon som jag såg i fjol?

När Stormy Monday presenterades av Hannah fick vi alla en klar och tydlig bild av baksmällans svårmod och stora olycka allt i sexåttondelstakt. ”Oh God have mercy with me!”

Paus och sommarkvällen i sitt mest bedårande skick

Grandfather’s Clock röjdes fram på ett sätt som tog andan ur oss.

Nästa nummer Trollkarls Vals som Ale Möller beskrev som uppkommen genom att Trollkarlen ville så gärna få ihop tillräckligt med pengar för att köpa en brilliantring till sin älskade kvinna Britta Andersdotter. Nu blev våra musiker nästan vilda. Plötsligt från ingenstans kommer Beatles till ytan med texter som I’ll buy you a diamond ring och Can’t Buy my love. Gagsen ville inte ta slut.

Jan fick en stund vid flygeln på egen hand. Han gjorde då Danny Boy så vackert och med hans egna anslag på ett sätt så jag undrar hur han bär sig åt.

Hannah fick utrymme för att berätta om sin vurm för Joni Michel och hur gärna hon själv hade velat vara närvarande när Woodstock-festivalen gick av stapeln 1969. Så sjöng hon just Joni Michels Woodstock. Det var fint. Hon presenterade sedan en egen låt där vargtimmen är huvudperson i När natten blir dag. En melankolisk rundresa i själens dystra hålrum. Någonstans stämde koltrasten in kanske var det en liten tröst.

Nästa nummer hade järnvägen och Trafikverket som huvudroll. Filip beskrev nyttan med Pågatågen och Öresundstågen medan Ale Möller hävdade att Trafikverket är Sveriges i särklass största kultursponsor. Ett slumrande musikinstrument står varje vinter som varning för igensnöade diken – snökäppar. Dessa kan man skörda andra veckan i mars! Sa han, drog fram en käpp och inledde så Take the A-Train. Det var en äkta överraskning. Upplevelsen av detta udda instrument var en slags digeridoo (aus).

Jaques Werup mycket saknad hade långvariga samarbeten med såväl Jan som Ale. Body and Soul var en låt som Jaques gärna ville spela när natten blev sen. Här tog Ale fram sin trumpet och gjorde en känslig och vacker version av denna nästan sönderspelade komposition.

Mer Werup uppstod genom hans dikt Gör mig litet levande igen. Här deltog Hannah med Ale och gjorde att Jaques Werup blev lite levande för ett ögonblick. Det blev mycket rörande och innerligt. Jans bultande pianokomp låg som en påminnelse om tjugotalets kabaré i Berlin. Suggestivt.

Almas visa fick med Hannah sång avsluta denna växthuskonsert med Jaques Werups text och Jans komposition. Det var en så stark upplevelse att ögonen tårades.

Backagårdens växthus 5 juli 2019 kl 19:45

Under dignande vinstockar
sorlar publiken
Scenen är fylld
med förväntan

Ett kohorn väntar att ljuda
dragspelet pustar ut
mikrofonen på golvet hoppas
Den elektroniska flygeln
suktar sulor på sina pedaler

En lätt bris fladdrar löven
på gården utanför
Ljuset är milt och
faller in från sidan

De tända ljusen i kronan
har långsamt vaggande lågor

Konsertläge utsökt

Rolf Fornhammar

Veberöds kyrka är en liten stenkyrka som ligger på höjden över byn. Utformad som ett T, enkel men trivsam. Här spelade Peter Asplund tr och Claes Crona p.

Det blev en härlig konsert med två riktigt drivna musiker. Programmet rörde sig kring Great American Songbook med en del eget material. Peter Asplunds berättelser om Henry Mancini var hjärteknipande.

Moon River och Days of Wine and Roses kom efter att Asplund berättat om Mancinis ambitioner att slå sig fram i Hollywood som filmmusik-kompositör. Hur Moon River kom fram efter svåra födslovåndor och hur Days of Wine and Roses året efter gjorde hela filmteamet så berört: Han beskrev hur det efter presentationen blev alldeles dödstyst. När Mancini försiktigt öppnade ena ögat såg han hur alla grät. Inte illa!

Rätt komplicerad är Sonny Rollins Pent-Up House med intrikat rytm. Vilket röj det blev, en av höjdpunkterna.

Green Dolphin Street blev en fin inledning till den korta betraktelse som komminister Agneta Holmström höll över skapelseberättelsen med liten fundering över evolutionen. Hon sammanfattade med att inpränta hur vi alla är Guds avbild något att tänka på när vi ser oss i spegeln. Dessutom att vi fått uppdraget att ta hand om hela jorden med allt vad där till hör. Agneta Holmström tyckte att det går så-där. Men inte ska vi ge upp hoppet för det. Fint anslag av komministern.

Sedan levererade Claes Crona ett solo – en komposition kallad Homage à Bach. Han skrev den 17 år gammal och Putte Wickman tyckte den skull få detta franska namn. Claes Crona undrar fortfarande varför.

Peter Asplund hyllade alla de som bekämpar skogsbränderna runt om i Sverige. Det blev Smoke Gets In Your Eyes och On a Clear Day.

Sammanfattningsvis en mycket kvalificerad och njutbar underhållning i den lilla landsortskyrkan. Kan tänka mig att det skulle vara kul att sjunga i den kyrkokören.

Rolf Fornhammar