0
8
feb

Jan Lundgren och Jacques Werup

Föreställning: Tillsammans
Medverkande: Pianisten Jan Lundgren samt författaren och estradören Jacques Werup.
Plats: TeaterStudio Lederman, Stockholm

Datum 6 februari 2011 

Inför en fullsatt salong – ca 150 ryms i denna intima lokal – genomförde Lundgren och Werup en föreställning som till stor del rörde sig kring de kanske viktigaste livsfrågorna – kärleken, livet och döden. Föreställningen var djupt gripande. Kanske något av det bästa jag varit med om. Werups inriktning på tämligen tunga existentiella frågor är dessutom lätt för en person i min ålder att känna kontakt med. Jan Lundgrens närmast ofattbart omväxlande spel gör att jag sitter med öronen på helspänn för att inte missa en enda ton. Sedan förmedlade herrarna ett slags samtal som kändes märkligt kongruent. Musiken och poesin höll ihop på ett magiskt sätt och de hade ett både spefullt och respektfullt förhållningssätt till varandra.

Några detaljer: Jacques Werups pratsjungande på temat ”gör mig lite mindre död” tog andan av mig. Att få höra In The Mist med ett poetiskt intro om Bix var en stor upplevelse där slängarna till Debussy var hur tydliga som helst. Filmmusik – temat till Il Postino – gör en tårögd. (Massimo Truisi (brevbäraren) var en av Italiens mest kända komiker litet svårt för mig att tro – han dog alldeles i slutet att inspelningen.). S:t Louis Blues – hur är det möjligt att få ut så mycket av denna enkla blues – snyggt och en värdig avslutning. Jacques Werup är duktig även som musiker, tycker jag.

Tack för den upplevelsen!

Rolf Fornhammar

0
10
jan

Domino svensk översättning.

Denna franska chanson ingår i repertoiren för Blommans Dixieland Band. Nedan följer ett försök till svensk tolkning av denna tämligen blodfulla text. Att tolkningen är utan poetiska ambitioner – behöver väl knappast påpekas.

Domino, Domino,
Le printemps chante en moi, Dominique.      Våren sjunger mot mig, Dominique.
Le soleil s’est fait beau.                                           Solen, den gör allt vackert
J’ai le coeur comme un’ boîte à musique.      Jag har ett hjärta som en speldosa
J’ai besoin de toi,                                                      jag har behov av dig
de tes mains sur mois,                                            av dina händer på mig
de ton corps doux et chaud.                                av din kropp mjuk och het
J’ai envie d’être aimé, Domino.                          Jag avundas den som är älskad,
                                                                                         Domino

Domino, Domino,
j’ai bien tort de me mettre en colère –             jag är en dumbom som blir arg –
avec toi, Domino,                                                     på dig, Domino,
je sais trop qu’il n’y a rien à faire.                      jag ver alltför väl att det går inte 
                                                                                         att göra något åt.
T’as le coeur léger.                                                   Du har ett lättsinningt hjärta.
Tu ne peux pas changer.                                        Du kan inte ändra dig.
Mais je t’aime, que veux-tu?                                Men jag älskar dig, vad vill du?
Je ne peux pas changer, moi non plus.           Jag kan inte ändra mig, jag heller.

0
9
jan

Lite om min bakgrund som musiker och sångare.

Jag har sedan barnsben varit intresserad av musik. Min far var en god sångare i sin ungdom och jag tror att han fångade in vår mor med O Sole Mio. Efter några år med en tenorbasun i Gärdeskolans blåsorkester i Stockholm övergick jag till kontrabas. I andra ring i Statens Normalskola startade ett Jazzband – The Conservatives som hade traditionell jazz på repertoiren. Jag började spela där samtidigt som jag påbörjade baslektioner genom skolans försorg. Som vänsterhänt på ett högerhänt instrument var det med viss svårighet som jag hanterade snabba låtar. Jag fick kramp och fick kämpa minst ett halvår för att övervinna den. I detta band ingick Erik ”Kirre” Appelgren och Mats Nörklit bla. Senare under gymnasietiden spelade jag med en grupp kallad Playboy 6 och en annan Original Optimus Orchestra med Rolf Wahl bla. Den senare var väl etablerad och mycket engagerad i sökandet efter New Orleans-stilens ursprung. En seriös orkester. På Christer Fellers hemsida kan man läsa om denna muskaliska rörelse.
Läs mer / kommentera»