”A Tribute to Bengt Hallberg” Harry Allen ts, Jan Lundgren p, Hans Backenroth b, Kristian Leth dr.

Jan Lundgren berättade om Bengt Hallberg som under flera år varit borta från den musikaliska scenen men sedan 2010 plötsligt annonserade en solokonsert i Berwaldhallen i Stockholm. En sensation enlig Jan som reste till Stockholm och köpte en biljett till konserten. Långt uppehåll som Hallberg hade haft tänkte Jan kunde innebära stora risker men konserten blev en stor upplevelse. Efteråt träffade Jan en av sina viktigaste inspirationskällor. Snart hittade de ett projekt som blev en konsert, 2011 i Ystad Back2Back med åtföljande CD med samma namn. Bengt Hallberg hade en solokonsert i Askersund i juni 2011. På annan plats i denna hemsida finner man en recension av denna enastående pianists konsert.

Konserten denna eftermiddag inleddes med en något udda komposition av Hallberg School Way med två tonarter interfolierande blues. Spännande. Hans Walz-a-Nova en slags vals med bossa-stuk tämligen komplicerad struktur men livaktigt utförd. Så följde två solostycken och Allen fick lämna scenen för en stund. Bengts ledmotiv till serien Vita stenen följdes av Autumn Walk. Två känsliga och vackra stycken. Därefter blev det åka av när Mulen presenterades: Vädret är ostadigt, Molnen hopar sig, Det regnar, Och åskan går. Här fick Leth ordentligt utrymme och gick loss så att åskan fick en brakande kompis på himlen. Dear Old Stockholm fick en mycket innerlig och känslig introduktion av Harry Allen i grundtemat.

Duon Jan och Hans gjorde Pillutta dig från Madicken där Hans stålande solospel fick mycket utrymme, vackert så att man veknar. Fjäriln vingad introducerades av Harry Allen på ett sätt som berörde mig mycket. Så snyggt och elegant att jag undrade om Allen haft telepatisk kontakt med kompositören själv. Det utvecklade sig sedan till en coda där Harrys spel liknade vingslagen från själva fjärilen. Begåvat tilltag. Dinah som var ett starkt och återkommande nummer för Bengt Hallberg fick sig en snabbfotad omgång av trion. Utvecklade sig till en nagelbitande upplevelse när solisterna avlöste varandra i tvåtaktersintervall. Jag blev något andfådd (ånnaförtröden på skånska) på slutet.

Nu följde Jans komposition och en hyllning till Hallberg: The Unexpected Return. Här skapar han en atmosfär av reflektion och eftertänksamhet i en lyrisk och oväntad harmonisk följd. Ett danskt matlagningsprogram uppdrog åt Hallberg att skriva en vinjett. Det blev Trudelutt som är en rätt så komplicerad historia med en snygg start med triangeln i centrum. Nu blev det utrymme för växelvisa korta soloinsatser från piano och tenorsax. Man fick vara ordentligt uppmärksam. Bengt Hallbergs sista stora kärlek träffade han i ett gatuhörn i Uppsala. Kompositionen Lycky Corner tillägnade han Mariana och här blev det ett härligt beat som stannade kvar i kroppen en bra stund efter de långa applåderna.

Detta tyckte Rolf Fornhammar

Medverkande: Jesper Thilo ts, ss, Niels Abild cl, Ole Kock Hansen p, Lasse Lundström b, Roger Berg dr. Efter pausen tillstötte Niklas Fredin tp, voc.

Hög stämning och fullsatt kännetecknade förväntansfulla inledningen av kvällen. Orkestern var i god form och de verkade helt nöjda med att befinna sig i denna eleganta lokal med ljuskronor och relikter från svunnen tid.

Så brakade det loss som en slags jamsession med plötsliga kast och en del onödiga försök med låtar som inte var precis repade. Vad gör väl det för de här ytterst kvalificerade medlemmarna kunde hantera situationen utan problem och levererade den ena godbiten efter den andra.

Att få tillbringa kvällen i sällskap av Jesper Thilo var en ren njutning hans solon upplevde jag som underbart fräscha och härliga. Ole Kock Hansen finurliga pianospel har jag upplevt i andra sammanhang och kunde även den här gången få uppleva hans ytterst fina och uppfinningsrika spel. Lasse Lundström är väl värd en egen drapa. Med total närvaro är han outtröttlig och levererar ett stabilt och tydligt komp i alla lägen inte minst när tempot är prestissimo. Han solon läckra och underbart rytmiska. Sedan är hans basspel alltid helt rent inte en falsk ton.

Några särskilda detaljer: I Got Rhythm gick på i riktigt gott tempo. Down By the Riverside där framkallade kapellmästaren Abild allsång som publiken lätt hörsammade. Body and Soul gick först i ett tempo med starkt känslospel för att därefter rusa iväg – det var faktiskt rätt kul. Old Lang Syne fick rikligt med sentimentala slängar tyckte jag mycket om.

Efter pausen överraskade Jesper Thilo med att sjunga On the Sunny Side of the Street rätt fint. Niklas Fredin sjöng Fly Me to the Moon precis som man ska och det lät fint, tycker jag. Tiger Rag – här gick det undan som en blixt. Dansk folkmusik fick så vackert plats i programmet. ”Det var en lördag aften” och I skovens dybe stille ro” gjorde mig rörd – tack för dem. Fjäriln vingad gick så fint och kom litet överraskande. Allt avslutades med My Way som fick hela publiken igång.

Niels Abild hade en välkomnande kontakt med publiken och jag tycker han bidrog fint till stämningen. Han som spelar på en vit klarinett överraskar ibland med riktigt fina solon. Hela konserten var mycket underhållande och väl värd att få slösa bort en fredagskväll på. Tack Hot House och Wega.

Anteckningar från publikhavet av Rolf Fornhammar.