Jan Lundgren jazzpianist i världsklass, se bilden i galleriet.
Intervju med Jan Lundgren den 20 juli 2010.
Ungefär som tennis, säger Jan Lundgren när vi talar om jazzmusikens kärna – improvisationen. Hur då, frågar jag. Jo, det finns faktiskt stora likheter när man improviserar i en grupp med andra musiker. Blixtsnabb reaktion som följer andra banor än via hjärnan t.ex. En förmodad cross-boll från motståndaren kan utveckla sig till en stopp-boll då måste man kunna reflexmässigt svara rätt för att inte tappa bort sig. I Jazzen som i tennisspelet krävs en utvecklad förmåga till improvisation och anpassning. Två samurajer som möts i en svärdsduell visar prov på samma fenomen. Säger Jan Lundgren, lovande tennisspelare i sin ungdom som lyckligtvis valde musiken och jazzen och pianot.
Vi sitter på Jans favoritfik på Narvavägen i centrala Stockholm och samtalar om hans stora projekt Ystad Sweden JazzFestival som går av stapeln i början av augusti. Jan Lundgren är jazzpianisten och universitetslektorn som inte kräver någon närmare presentation. Det är sen eftermiddag och den sneda solen kittlar i nacken. Han har dagen innan avverkat en bejublad konsert på Solidens utomhus-scen och ser nu fram emot festivalen i Ystad.
Ystad Sweden JazzFestival är en festival olik alla andra. Den handlar till stor del om Jazzens framtid med nya influenser, som den ytterst levande musikform den är. Jans ambition med festivalen är att visa prov på mångfald och annorlunda uttryck. Gustaf Sjökvists kammarkör i samarbete med Jan Lundgren själv och Österrikiska radions stråkkvartett med Rigmor Gustafsson exemplifierar denna ambition. Stilbildande legender, stora nydanare är viktiga inslag i programmet, sålunda framträder Richard Galliano, virtuos på ackordion, Toots Thielemanns, och Benny Golson, legendarisk tenorsaxofonist. Bland övriga medverkande märks Paolo Fresu, Youn Sun Nah, Rusconi, Peter Asplund, Lars Danielsson.
Vi återvänder till improvisationen och jazzen som konstform. Jan säger att spännvidden är minst sagt stor men samtidigt snubblande nära mellan det bedövande konstnärligt högtstående och den absoluta katastrofen. En enkel visa kan utvecklas till en hel diktsvit eller falla platt till marken som en skadskjuten kråka. Allt beror på musikern. Man kan betrakta jazz och improvisation som en slags poesi, där framförandet blir till ett ordlöst samtal mellan de olika aktörerna. I förhållande till den västerländska konstmusiken är jazzen i större utsträckning beroende av musikern. Jazzen är musikern och musikern har en plikt att föra den vidare.
Jazzen framtid som är ett viktigt tema i Ystad är helt beroende av att det kommer fram tillräckligt många duktiga musiker. Jan oroar sig över att Jazzen fortfarande är diskriminerad utan någon egen officiell plattform som flera andra musikformer har. Jazzen saknar en stabil infrastruktur. Han jämför sedan generellt kulturklimatet i Sverige med övriga Europa och konstaterar att kulturen har en väsentligt större tyngd på kontinenten än här hemma.
Jan Lundgren berättar om två viktiga musikhändelser. 18 år gammal medverkar han i Ronneby vid en kyrkokonsert med Theodorakis musik – plötsligt reser sig ett ungt grekiskt par. De dansar grekisk folkdans längs mittgången. Med tårar i ögonen fullföljer Jan konserten. Av sin pianolärare får han rådet att lyssna på Oscar Peterson. Night Train dånar ut över kvarteret från högtalaren som han placerat i fönstret och Jan Lundgrens framtid är utstakad. Nu strävar han efter att förmedla liknande starka upplevelser till sina medmänniskor och där finns drivkraften till hans enastående musikaliska karriär.
Rolf Fornhammar
Spara / Dela på:
