12 juni spelade vi på S/S Blidösund i akterkajutan. Med på fartyget fanns min gamle skolkamrat Peter Langhorst som har lämnat följande vittnesbörd från evenemanget:

Ombordstigning på Östersjöns sista koleldade passagerarfartyg: S/S Blidösund – vid Gustaf III:s staty nedan Stockholms kungliga slott. Omgivningar som förpliktar. Småregn. Paraplyer, tonåringar och småbarn, medelålders middagsgäster tillsammans med något dussin grå pantrar – tala om blandad publik. 

Ångmaskinen (en compoundmaskin, liksom båten, byggd på Eriksbergs varv 1911) mal sakta på i en synkoperad slowfox, välanpassad till musiken som presenteras under kvällen. Tre korta signaler från ångvisslan och fartyget glider sakta back, ut på strömmen. Vi drar oss också akter över och intar några sittplatser i ”Blidans” trivsamma aktersalong. Gott om plats. Ännu.

Efter några minuter har vi intagit en macka och en öl – och bandet drar i gång. Ingen tvekan. Det här gänget vet vad det handlar om. Swing it! Och vädrets gudar är också med oss. Kvällen mörknar samtidigt som molnen bryter upp och ger ångbåten och musiken en fantastisk inramning. Sättningen är synnerligen väl lämpad för omgivningen. Tenorsax, klarinett, trumpet/bygelhorn, trummor och en riktig ståbas kompades med klaviatur och gitarr – och en mycket entusiastisk publik. Låtvalet växlar, solon kommer och går och Jennie Löbels karakteristiska röst gör melodivalet rättvisa. De färdigätna middagsgästerna kommer ner från matsalarna och förstärker publiken. Standards varvas med mer ovanliga låtar, allt med bra tryck.

Vi passerar strömmen, går genom Hammarbyslussen och går in på Mälaren. Rundar Stora Essingen. Under olympiaden 1912 var 10.000-meters simningen 1 varv runt Stora Essingen. Vi själva håller oss dock visligen kvar ombord och njuter mer musik, en kaffe och går ner i maskinrummet till maskinchefen Totte Zakrisson och hans medhjälpare för att spisa lite ångmaskin. Även det ett måste när man gör en sådan här kvällstur.

When You´re Smiling, Hey Boy – Hey Girl, Puttin on the Ritz och annat smått och gott inramar returen genom Hammarbyslussen. I stilla mak glider vi jazzburet ut på Strömmen igen, glider förbi Fjäderholmarna, stryker Blockhusuddens fyr och landar så småningom åter nedanför slottet. Sista låten avslutas under publikens ovationer (stillsamma sådana! Det här är en städad publik i vardagskläder) exakt samtidigt som ångmaskinen går back och båten mjukt kommer i kontakt med Strömkajen. 

Vilken kväll! Utsikten över Strömmen inramas av en vacker kväll, med fullmånen som glider upp över Söders höjder.

Tack Swing Kings, tack Jennie – för fantastisk ångbåtsmusik!

Peter Langhorst

På Stampen spelade igår kväll en alldeles underbar grupp – Stockholms Stompers. Bemanning: Ulf Dreber ss, Jocke Falk tr, Jacob Ullberger g  bj cl steel guitar sång, Alf Sjöblom b  tuba, Martin Ljungberg washboard sång.

Maken till fermitet har jag inte varit med om på länge. Roliga och infallrika arrangemang utförda av mycket kvalificerade musiker. Här följer några särskilt minnesvärda nedslag:

A Sentimetal Gentleman from Georgia utfördes i ett rasande tempo med en räcka av breaks som fick en att kippa efter andan. Bra låt med en rolig text – om jag förstår rätt så går han hem hos det motsatta könet.

Black and Tan Fantasy ett av mina verkliga favoriter utfördes med en känslighet som var berörande. Ett av temana spelades på kontrabas med stråke så snyggt – grattis Alf.

Blues My Naughty minns jag med några riviga och häftiga avsnitt där delar av temat gick om på ett underbart uppskruvat sätt om jag nu minns rätt.

Sweet Gerogia Brown som omgav Cames Love det var ett smart och fräckt grepp tycker jag. Texten till Comes Love kom fram på ett fint sätt. En av de bästa jazztexter f ö som jag vet – budskapet att inget är mer omöjligt att hantera än uppblossande förälskelse är mycket tilltalande – och sant.

Jacob Ullberger gjorde en makalöst vacker version på gitarr av Ack Värmeland Du Sköna som var så finstämd att till och med det hysteriskt festande gänget nära fönstret tystnade. Inte dåligt! Sedan följde massakern på denna klassiska folkmelodi. Kontrastrikt och roligt.

Sammanfattningsvis en stor musikalisk upplevelse där inte minst washboardspelaren och sångaren Martin Ljungberg gjorde ett starkt intryck med rytmisk precision och utlevande sång – man fick ta spjärn. Att få höra mycket stråkspel i detta sammanhang är även det en lycka förutom strålande fint solospel från Alf Sjöblom. Blåsarna svarade för fint ensmblespel och otroligt fina solon.

Lyckad afton på klubben kan man säga.

Rolf Fornhammar

Konsert på Spångafolkan den 1 maj 2011. Hyllning till Arne Domnérus. Arrangör Jazz i Spånga. Medverkande: Jonas Kullhammar ts (Arne Domnérus-stipendiat), Peter Asplund tr flh sång (vinnare av Gyllene skivan 2010), Jan Lundgren p, Hans Backenroth b, Ronnie Gardiner dr.

I ett fullsatt fokets hus i Spånga spelade denna kvintett på eftermiddgen. Från balkongen hade man en strålande utsikt över orkestern med utmärkt ljudbild.

Inledningen med Take The A-Train satte an tonen för evenmanget direkt med en först meditativ sedan intensiv introduktion av Jan Lundgren. Själv är jag mycket förtjust i detta stycke med sin lek med heltonssakalan. Här fick jag mitt lystmäte.

Några andra höjdpunkter: When Lights Are Low med Asplund på flügelhorn, Secret Love (Dompans övers: Kärlekssekret(!)) i ett rasande tempo. Lundgrens pianosolo The Midnight Sun Never Sets – vackert och känsligt spelat. Underbart vackert bassolo i Love On Walk (?). Efter pausen kom en rad andlösa nummer: Count Basies Topsy, Tore Svaneruds Södermalm, Parkers My Little Suede Shoes, Brubecks Take Five – sällan hörd och med en fin släng på slutet av Lundgren – citat från Anything You Can Do I Can Do Better!

Konserten avslutades först med Jerrom Kerns The Way You Look Tonight där Peter Asplund nu äntligen kommit ut som sångare. Egentligen gjorde han det redan förra året på Per Hälsas gård i samband med den nu redan etablerade jazzfestivalen i Ystad.  Under folkets ohämmade jubel blev det därefter en hjärteknipande Body And Soul.

Sammanfattningsvis en väl använd söndagseftermiddag den 1 maj. Jazz när det är som bäst enlig min åsikt. Lekfullt, humoristiskt, bra stämning mellan musikanterna som smittar av sig. Ovanpå allt detta en sällan skådad eg. hörd virtuositet.

För den upplevelsen tackar Rolf Fornhammar.