Nedslag under åren.
Sedan 1957 har jag varit verksam som musiker, artist eller sångare. Under den här rubriken följer några minnesvärda händelser som kommer upp till ytan:
Med ABF-kören i Karlshamn for vi till Tallinn våren 1989 – mitt i de omvälvande förändringarna i Sovjetimperiet. Vi framförde under Arne Hagberg Raua nedmine – Järnets förbannelse – av Tormis i en fullsatt kyrka. Som extranummer sjöng vi Eesti Hymni. Publiken ställde sig upp och grät.
1972 arbetade jag som ung utvecklingsingenjör på dåvarande Karlshamns AB. Av Ragnar Olsson, forskningschefen fick jag uppdraget att vara värd för en forskare från Southern Regional Reasearch Laboratory i New Orleans. Efter sedvanlig rundtur i anläggningen och på Forskningslaboratoriet åt vi middag på Restaurang Saltsjöbaden. Han nämnde då två svenskar som sedan några år varit framgångsrika musiker i New Orleans – Orange Kellin cl och Lars-Ivar Edegran p som han lärt känna. Då sa jag: Yea I know those guys! However Orange is actually Örjan in Swedish. Imperial Bands klarinettist och pianist flyttade i mitten av 60-talet till USA. Kalkylera fram sannolikheten för detta sammanträffande, någon som kan.
Lee Konitz spelade på Knitting Factory i New York när jag var där med en kollega på våren 1990. Jag tog mod till mig och frågade om han hade planer på att komma till Europa. I så fall kanske han kunde tänka sig ett besök hos Munthe i Karlshamn. Mina vänner i styrelsen undrade om jag blivit lite vrickad. Dock, under hösten kom det ett fax som beskrev en kommande turné i Skandinavien. Så kom det sig att Lee Konitz, tillsammans med en dansk barytonsaxofonist Jens Söndergaard, kom till Karlshamn och blev kompade av några lokala musiker. Jag åt middag med Lee Konitz före konserten och vi hade ytterligare ett stort gemensamt intresse – Mel Brooks filmer. Det blev en mycket uppslupen lunch med en annars ganska barsk Lee Konitz, som jag minns honom.
Freudiansk felsägning: Sommaren 1988 under pågående Östersjöfestival i Karlshamn genomförde Jazzföreningen Munthe en minijazzfestival på Skottbergska gårdens innegård. Vackert väder härlig stämmning. Bland banden hade vi bjudit in en trio med Lasse Lundström bas och Peter Gullin barytonsax, gitarristens namn har jag glömt. Lasse hade sagt tidigare till mig att Peter Gullin inte gärna ville bli påmind om sin far Lars menande att han väl stod för sitt eget konstnärskap som kompositör och poet. Koncentrerad på uppgiften som konfrecier tänkte jag så mycket på Lars Gullin att det blev hans namn istället för Peters när jag presenterade musikerna. Peter Gullin sa högt och bestämt: NEJ! Med mikrofonen gömd bakom ryggen förde han och jag sedan en kort förhandling innan Peter Gullin och gruppen inledde sin konsert. Några sekunders rysare bjöd denna eftermiddag på.
Spara / Dela på:
