Jazz och klassiskt tolkar den svenska sommaren.
Plats: Södra Mellby kyrka
Tid: 5 juli 2022 kl 18
Medverkande: Jan Lundgren & Klara Andersson piano
Konserten inledde festivalprogrammet Musik i Äppelriket som pågår i denna veckan i juli.
Södra Mellby kyrka som stod färdig 1887 är en rätt så stram skapelse i nygotisk stil. Den är byggd som en korskyrka och vitkalkad. Vackert belägen utanför Kiviks samhälle på en höjd som gör det möjligt att se havet mellan träden som är samlade i dungar på väg nedför slänten i nordost. En lokal med utsökt akustik och med sitt stora ljusinsläpp en lämplig plats för denna konsert som utfördes på en Steinwayflygel.
Klara Andersson inledde med en svit av Wilhelm Stenhammar kallad Sensommarnätter. Fem satser. Tranquillo e soave, upplevde jag som att jag drömmer vackert och lätt i min säng. Poco Presto som ibland fick ett drag av Furioso med våldsamma utspel. Här föreställer jag mig hur jag kastar mig ur sängen, en mardröm har stört mig. Piano, Non troppo lento, här återkommer lugnet och jag samlar mig. Presto agitato, Nu står jag på en klippa och betraktar dalen, en galen tanke får mig att vråla ut över nejden, ekot skrämmer mig. Allegretto grazioso, på balen dansar vi elegant i en francaise så fint.
Så följde tre stycken av Peterson-Berger, den arge, Frösöblomster den kända, trallvänliga. Av någon anledning ställer jag följande fråga: ”Vad för djur rör sig på ön?” Kan det vara den rörliga vackra melodin som känns som någon tittar fram ur ett buskage. Sommarsång och Vid Frösö kyrka de nästa, ger en fundering över den korta sommaren som är som en dag.
Hugo Alfvén får tre verk framförda. Solglitter, tänker jag en damm där eftermiddagssolen speglar sig ystert. Natt, det är regn och åska som dominerar upplevelsen av denna natt. Böljesång, litet av programmusik som tydligt framkallar bilden av vågor som alla dör mot stranden.
Klara Andersson ger ett gediget intryck. Med en koncentrerad utstrålning dansar hennes händer och fingrar över klaviaturen. Hon levererar med en självklar tydlighet. De stycken som hon valt innehåller myckenhet av kontraster från ljuv nästan sömnig stämning till kraftfullt aggressivt utspel. Allt detta behärskar hon med stor konsekvens. Dessutom är hennes rörelsemönster liksom en balett, elegant, något som förstärker den musikaliska upplevelsen.
Jan Lundgren har valt att börja med Kristallen den fina här lyckas han bl a framkalla ljudet av regndroppar. Det är väldigt snyggt. Vid någon övergång hör jag koralklanger. Visa från Rättvik, här går jag genom skogen med alla dess dofter. Uti vår hage, här kommer Jans lekfullhet ut i blom. Fjäriln vingad får en bluesig framtoning med sommarregn. Idas sommarvisa får en lång och snårig introduktion för att förvilla i dagens quiz. Sus i publiken när polletten trillar ner. Jan hyllar den nyligen bortgångne Mats Paulson med en vacker variant av Visa vid vindens ängar. Jag tänker nog blåser det allt så att granarna böjer sig. Povel Ramel – han skulle fyllt 100 i år – får bidra med Underbart är kort. Här vänder och vrider Jan på temat så att känslan av Lyckoklöver kommer över mig. Jans egen komposition Leklåt tar mig med på en springtur runt på gården ty det är mycket svårt att sitta still. Jan avslutar sitt egna bidrag med den vackra balladen Mare Nostrum som även är namnet på den trio som förutom Jan Lundgren består av Richard Galliano dragspel och Paolo Fresu trumpet och flügelhorn. Jan utvecklar Mare Nostrum, vårt hav, något som vi alla delar. Följande kommer över mig: Saltstänk på min panna ty dyningen får snart smaka på styv kuling. Sedan mojnar det till kyrkklockors ackompagnemang.
Jan Lundgrens fingrar nuddar vid tangenterna på ett eget sätt som påminner om hur man trummar med fingrarna på bordet när man otåligt vill komma vidare. Nog går det undan ibland även om det ömsinta får plats i hans uttryckssätt. Varje gång jag lyssnar till hans, ibland väldigt humoristiska vändningar hör jag något nytt. Alltid intressant och spännande.
Så inträder Klara Andersson och de bänkar sig för en variant av fyrhändigt spel. Emigrantvisan kommer som vi känner igen den med temat hos Klara medan Jan väntar. Så gör han en enkel och egen utflykt över temat som expanderar. Återvänder de så till ursprunget. Hela konserten avslutas med Hugo Alfvéns tonsättning av Tove Dittlevsens dikt Så tag mitt hjerte. Ett känsligt och rätt komplicerat stycke. Det följer i stort samma uppläggning som Emigrantvisan och vi får uppleva hur temat kan sträcka ut sig till en ny variant.
Efter stående applåder som delas av hela publiken fylls jag av en lyckokänsla som ger mig sommaren i sitt bästa uttryck. En vemodig stämning som kommer av det kortvariga vackra som vi nordbor så kärleksfullt omhuldar och vet att höststormarna ersätter detta alltför tidigt.
Rolf Fornhammar
Spara / Dela på:
