Medverkande Lee Konitz as och voc, Florian Weber p, Jeremy Stratton b, George Schuller dr.

En gammal och trött inte helt närvarande Lee Konitz mötte sin publik som gärna ville uppleva denne legendar bland sin tids ännu levande stora jazzmusiker.

Konitz försökte få igång orkestern i Stardust – men den var inte bekant bland hans medmusiker. Istället inleddes konserten med Stella By Starlight som kom igång likt ett gammalt gistet positiv. Nåväl det tog sig och Konitz ömsom spelade ömsom nynnade temat och solon. De andra i orkestern hade fullt schå med att parera vilket fungerade tillräckligt bra. Konitz skämtade med publiken och sa: ”If You have any suggestions – keep them for yourselves.” Andra liknande kommentarer förekom under kvällen. Han frågade ändå publiken efter önskemål och lystrade till och med. Det lilla barnet som var med i den fullsatta salongen och lät ibland, skapade en viss munterhet hos den gamle som möjligen senare blev litet störd. Lee Konitz är inte helt lätt att läsa av om han menar allvar eller skämtar. Det var ändå en god stämning under hela konserten och publiken hade överseende tror jag med hans rätt senila beteende.

Lee Konitz som jag hört honom redan på en skiva med Warne Marsh har ett signum i form av en alldeles egen timbre. Ett slags klagande tillskott som genomsyrar nästan allt som kommer ur hans lur. Den var märkbart närvarande under kvällen. På så sätt fick vi ta del av den Konitz som alla fall jag kände igen.

Förutom Stella By Starlight förekom bl a What’s New, Darn That Dream, Alone Together (önskade jag) Out of Nowhere, Body and Soul, Solar och slutligen All the Things You Are.

Flera av dessa standards var häpnadsväckande frimodigt hanterade och kändes fräscha så det blev en stor upplevelse den här lördagskvällen. Mycket långa applåder avslutade konserten och det låg i luften ett extranummer: Konitz kommenterade ”Well we are tired and have to catch an early train at five tomorrow morning, thank you”.

Min granne i bänkraden till höger avslöjade en bild som kom för honom: Venus från Milo – skulpturen, sliten utan armar – likavel smuk. Ingen dålig liknelse för upplevelsen av Lee Konitz född den 13 oktober 1927 dvs snart 91 år med skavanker, fortfarande igång.

Epilog: Jag fick en kort pratstund med Lee Konitz om upplevelsen av en konsert i Karlshamn 1990 då han med Jens Söndergaard spelade på ett Munthe-evenemang, jag fick tillsammans med två andra lokala förmågor kompa solisterna. Påminde jag honom om hans stora intresse för Mel Brooks filmer som vi utvecklade under middagen.  Upprinnelsen var ett besök på Knitting Factory i New York där Konitz med Michel Petrucciani och Ron McClure spelade. Det var länge sedan och jag tror inte Lee Konitz mindes något av detta. Han visade dock viss uppskattning.

Rolf Fornhammar

---

Spara / Dela på:

---