Medverkande: Jesper Thilo ts, ss, Niels Abild cl, Ole Kock Hansen p, Lasse Lundström b, Roger Berg dr. Efter pausen tillstötte Niklas Fredin tp, voc.

Hög stämning och fullsatt kännetecknade förväntansfulla inledningen av kvällen. Orkestern var i god form och de verkade helt nöjda med att befinna sig i denna eleganta lokal med ljuskronor och relikter från svunnen tid.

Så brakade det loss som en slags jamsession med plötsliga kast och en del onödiga försök med låtar som inte var precis repade. Vad gör väl det för de här ytterst kvalificerade medlemmarna kunde hantera situationen utan problem och levererade den ena godbiten efter den andra.

Att få tillbringa kvällen i sällskap av Jesper Thilo var en ren njutning hans solon upplevde jag som underbart fräscha och härliga. Ole Kock Hansen finurliga pianospel har jag upplevt i andra sammanhang och kunde även den här gången få uppleva hans ytterst fina och uppfinningsrika spel. Lasse Lundström är väl värd en egen drapa. Med total närvaro är han outtröttlig och levererar ett stabilt och tydligt komp i alla lägen inte minst när tempot är prestissimo. Han solon läckra och underbart rytmiska. Sedan är hans basspel alltid helt rent inte en falsk ton.

Några särskilda detaljer: I Got Rhythm gick på i riktigt gott tempo. Down By the Riverside där framkallade kapellmästaren Abild allsång som publiken lätt hörsammade. Body and Soul gick först i ett tempo med starkt känslospel för att därefter rusa iväg – det var faktiskt rätt kul. Old Lang Syne fick rikligt med sentimentala slängar tyckte jag mycket om.

Efter pausen överraskade Jesper Thilo med att sjunga On the Sunny Side of the Street rätt fint. Niklas Fredin sjöng Fly Me to the Moon precis som man ska och det lät fint, tycker jag. Tiger Rag – här gick det undan som en blixt. Dansk folkmusik fick så vackert plats i programmet. ”Det var en lördag aften” och I skovens dybe stille ro” gjorde mig rörd – tack för dem. Fjäriln vingad gick så fint och kom litet överraskande. Allt avslutades med My Way som fick hela publiken igång.

Niels Abild hade en välkomnande kontakt med publiken och jag tycker han bidrog fint till stämningen. Han som spelar på en vit klarinett överraskar ibland med riktigt fina solon. Hela konserten var mycket underhållande och väl värd att få slösa bort en fredagskväll på. Tack Hot House och Wega.

Anteckningar från publikhavet av Rolf Fornhammar.