En talrik publik hade samlats för att avnjuta Jans och Hans konsert. Den ursprungliga planen hade varit en duokonsert med Georg Riedel. Han hade fått förhinder och då kunde Hans Backenroth ställa upp. Lundgren och Backenroth var i Berlin i början av maj och framträdde där med en ny repertoar. Skivbolaget ACT, där Jan hör hemma, kommer att ge ut ett album från konserten. Helsingborgspubliken fick möjlighet till en försmak av detta program genom den här dagens konsert.

Jan presenterade två nya kompositioner ”It Was Good When It Lasted” och ”The Unexpected Return”. Två underfundiga verk där den andra hade som referens Bengt Hallberg och hans oväntade återkomst till scenen efter ungefär 10 års frånvaro. Vid tillfället när Hallberg genomförde en konsert i Berwaldhallen möttes de, Jan och han. Det blev upprinnelsen till ett samarbete som bl a ledde till konserter tillsammans och ett album Back-2-Back inspelad i Sveriges Radios studio 2 2011. Bengt Hallberg avled 2013.

Sedan följde två låtar från nordisk folkmusik: Martin Lindén Polska n:o 1 och en visa från Norge med okänd kompositör – Gårdsjäntan. Frimodigt och friskt återgivna.

Mozarts Requiem som komponerades när han själv var svårt sjuk – troligen döende. Lacrimosa-satsen innehåller åtta takter Mozart och resten komponerade av hans elev Süssmayr på Konstanzes, änkans uppdrag. Jan och Hans koncentrerade sig på denna inledning och gjorde en djupt gripande version av mästerverket. Körnoter som jag använt har markerat med Süssmayrs namn vid den 9:e takten.

Nästa nummer, en komposition av Oscar Pettiford ”Tricotism”. Jan berättade hur Jan Johansson träffade Pettiford i Köpenhamn. Johansson menade att det mötet hade stor inverkan på hans musikaliska utveckling. Bebop av hög klass komplicerat och spretigt tema, härligt.

Efter paus berättade Jan hur Jacques Werup introducerat honom för Leonard Cohen. En låtskrivare och sångare som Jan inte fäst så stort avseende vid tidigare. Här åstadkom Jan och Hans en alldeles underbar tolkning av Cohens ”A Thousand Kisses Deep”.

Jans och Hannas hundar Jazzy och Svante fick en kommentar och Jan nämnde Svante Thuresson (död 2021). Så fick vi höra ”Svante” av Jan som är en fiffigt konstruerad bossa med lite skruvade harmonier härligt rolig.

Lennon-McCartneys ”She’s Leaving Home” från albumet ”Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band” kom som ett melankoliskt lyckopiller till våra öron. Temat i högt läge på basens greppbräda var underbart vackert.

Tempot skruvades upp med Parkers ”Moose the Mooche” (variant av ”I Got Rhythm”) spretigare än Pettifords komposition en riktig rökare. Hans hade avslöjat för Jan att han övat litet mer än vanligt inför den här konserten.

Kristallen den fina – kom som en lugnande kontrast efter Parker, så vacker och innerlig.

Kanske kan Ellingtons ”Caravan” leda oss till torr och blåsig öken i norra Afrikas vidder. Här gick det undan och blev till lekfullt utsmyckad ökenvandring till närmsta oas.

Extranummer ”Idas sommarvisa” fick påhäng i klaviaturen av såväl ”Du gamla du fria” som ”Gärdebylåten”, samt en kort tur med ”Pippi Långstrump” i kontrabasen. Allt sammanfogat med lekfullhet och totalkontroll.

Man kan sammanfatta konserten med hur lycklig och tillfreds publiken var och beskriva den musikaliska lekfullhet som Jan och Hans exponerar tillsammans. Sedan tycker jag att bägge visar upp en virtuositet som är helt andlös och ett samspel med nyansrikt utförande som gör att jag fångas in helt och reservationslöst i deras musik. Blandningen av lek och allvar är helt oemotståndlig.

Lördagen den 4 juni 2022 Rolf Fornhammar