Sångaren Paul Marinaro och Jan Lundgren med Mattias Svensson b och Zoltan Csörsz dr bjöd på en bländade konsert med tonvikt på hyllning till Nat King Cole. Marinaro visade upp en enastående närvaro, förmåga till improvisation och med ett angeläget mellanprat: Han tog upp den betydelse som Köpenhamn haft för främst svarta amerikanska jazzgiganter vilka här funnit en tillflyktsort från slutet av 50 till början av 70-talet. Han berättade om Nat King Cole som på grund av raslagar i USA inte kunde övernatta på hotell där han varit stjärnan på konserten.

Några höjdpunkter:

Paper Moon inledde konserten med en rivstart. Svängigt men med ett visst litet försiktigt närmande i kompet.
Sweet Loraine, en av mina favoriter fint tolkad och med enkel med träffsäker improvisation av Paul
That Voice – här beskrev Marinaro hur många titlar kan ge romantiska föreställningar i den här genren. That Voice kanske man tror handlar om en röst som framkallar kärlekstörst, fel. Den här låten vill framförallt beskriva en röst som man vill slippa höra. Han refererade till ”the Orange Man”. Publiken tjöt av skratt.
Nature Boy – Boulevard Broken Tree ett medley som berörde starkt. Så även Mattias Svensson som jag upplevde njöt obeskrivligt i väntan på egen insats.
When I Fall in Love blev en underbart komplicerad kontrapunkt-upplevelse med Mattias och Paul. Mattias underfundiga melodislingor med rytmiska finesser matchade Marinaros sång på ett hänförande sätt.
The Old Black Magic blev en otroligt rivig upplevelse svårt att sitta still.
Caravan en av mina absoluta favoriter bland Ellingtons kompositioner, fick en mystisk anklang när Jan med handen dämpade strängarna i flygeln effektfullt.

Se det var en lyckad afton på Jazzhus Montmartre i Köpenhamn. Tack.

Rolf Fornhammar