Glenn Miller Café torsdag den 29 oktober 2015

Hannah Svensson voc
Filip Ekstubbe p
Kenji Rabson b
Calle Rasmusson dr

Med kungaparets porträtt omgivet av två Charlie Parker och i sällskap av hela världens jazzelit på bild fick vi en omgång eget och klassiskt serverat på guldfat.

Det var en genomarbetad föreställning med suveräna insatser från alla medverkande. Hannah imponerar med klar och tydlig diktion rent och säkert och ett rejält schvung i skatsong. Hon har dessutom full koll på orkestern och arrangemangen – i alla fall utstrålar hon det. Dessutom har hon en egen stil i såväl uttryck som klang. Vackert! Filip Ekstubbe, vilken solist! Att följa hans underfundiga och originella spelstil är så fängslande, jag kunde inte slita mig från hans händer över tangenterna. Man ska vara försiktig med likheter men jag kan inte låta bli att tänka litet Thelonious Monk. En enastående basist är Kenji Rabson. Koncentrerad men ändå avspänd ger han ett mångtydigt rytmiskt ackompanjemang med accenter och synkoper som skruvar till på ett häftigt sätt. Calle Rasmusson: En trummis att räkna med, underbart musikaliskt spel, känsligt men med en egen drivande stil. Det svängde grymt i snabba lägen och mjukt tassande med vispar i ballader. Frispråkiga solon.

Några höjdpunkter: Them Their Eyes, tacksam komposition och härligt tryck med fint sväng i sången. Is You or Is You Ain’t My Baby med ett så vackert basspel i inledningen. What a Little Moonlight Can Do, ojoj vilket tempo. I den här låten är det det snabba tempot och den långsammare sången som är själva grejen, tycker jag och det fungerade utmärkt. Orkestern släppte loss i Parkers Crazyology. Med sitt spretiga tema står den i häftig kontrast till all den hjärta och smärta som i övrigt kännetecknar genren. Just en sådan levererades med Lover Come Back To Me – så innerligt och känsligt framfört. Av Hannahs egna kompositioner fäste jag mig särskilt vid en nyskriven ballad utan namn. Hannah lyckades röra vid hjärteroten med text, musik och egen utstrålning hur ont de gör när en relation spricker.

Sammanfattningsvis en lyckad kväll på Glenn Miller. Detta minimala jazzhak där man trängs och doften från kökets godsaker, t ex Moules Frites allvarligt konkurrerar med musiken. Dessutom serverar man läckert tjeckiskt öl från fat.

Skriver nöjd Rolf Fornhammar