Jan Lundgren piano
Hans Backenroth bas
Zoltan Csörsz trummor
Hanna Svensson vocal

Plats Park Hotell Täby
Arrangör Jazzklubb Nordost Täby.

Redan vid första numret blir vi påminda om Jan Lundgrens bredd. Han inleder All the Things You Are med ett barockinspirerat anslag. Jan kan sin musikhistoria och gör detta till en fullt trovärdig Bachpastisch. Efter en stund kommer Hanna Svensson och gör Come Rain or Come Shine. Med ett härligt självförstroende tar hon liksom över ledarskapet – plötsligt är det hon som vinkar in Zoltan till solo. What a Little Moonlight Can Do kommer som ett expresståg med det lugn i sången som gör detta till något av det bästa som skrivits i genren. Trubbel (i F-moll) är rätt så dold i början men träder fram efter en stund och man kan utan vidare höra Adolphsons text bakom. Så här kan man hålla på.

Istället börjar vi med Hanna: Frimodig med en exakt kontroll upplever man att hon vet hela tiden vad som gäller. Hennes temapresentationer är tydliga med utmärkt diktion och hon vågar ge sig ut på djupt vatten i improvisationer. Det är en stor upplevelse att vara publik när en så strålande vackert rensjungande sångerska uppträder. Särskilt minnesvärt: Baladerna Willow Weep for Me och Some Other Time gjorde mig precis lagom sentimental. Det är något med taimingen som berör – tror jag. Kontraster fanns det gott om, snabba låtar som Moonlight – ovan och Them There Eyes är kompositioner som kräver fullständig närvaro. Det har Hanna.

Jan: Förunderlig är hans mångsidighet. Varje gång jag lyssnar till hans konserter upptäcker jag något nytt. Förutom All the Things You Are och Trubbel tyckte jag mycket om anslaget till Dear Old Stockholm/Ack Värmeland du sköna och Caravan. Och förmågan att kompa – ta plats utan att dominera – släppa fram medmusikanter på ett generöst sätt. Virtuositeten verkar inte ha några gränser – ibland hajar jag till och undrar stillsamt vad hände nu? Dessutom mycket trevlig och lättsam presentatör som skämtar alldeles lagom med medmusikanter och publik.

Hans: Basisternas basist. Vilket accentrikt spel. Med alla toner rena och tydliga. Med en rytmisk överblick som är helt bedövande. I duetten med Hanna uppstår en slags kontakt som sprider en stämning över lokalen som gör oss till längtande romantiker. Allihop. Han får välförtjänt stort utrymme och gör gudomliga solon som bara flödar ut.

Zoltan: Cool och musikaliskt geni. Hans känsla och förmåga till polyrytmik tar andan ur mig. Jag försöker följa med i alla häftiga vändningar, som klistrad vågar jag inte ens blinka. Man kan ju missa något. Ibland med vispar får man lyssna för att uppfatta vad som händer. Mellan varven vevar han på med ett härligt temperament.

Allmänt: Bandet med Hanna har en förmåga att sprida en musikalisk lycka till åhöraren som bygger på en blandning av professionell behärskning av materialet och kontakt med publiken som kommer utan särskilda åthävor. I salongen blir man delaktig helt automatiskt. Man stiger på tåget och följer bara med.

Tycker Rolf Fornhammar