22
apr

Ronnie Gardiner Quartet 19 april i Sollentuna

Sollentuna Jazzklub hos Bobos Event & Catering
Konsert med Ronnie Gardiner Quartet 

Claes Brodda ts ss cl
Ulf Johansson-Werre p tb voc
Curt Andersson b
Ronnie Gardiner dr

I solen in från vänster inledde gruppen med ”I’m Beginning to See the Light”. Rätt så träffande, eller kanske en tillfällighet. Här satte man standarden direkt. Enkelt, tydligt med fokus och precision. Konserten var en fin upplevelse med ett repertoirval som var en variant av Memory Lane men med alldeles egen touch. Improvisation som uppstår i stunden där klassiska inslag med jazzens ingredienser avlöser varandra, ger oss lyssnare en musikalisk upplevelse som knappast går att få uppleva i någon annan musikform. Möjligen när ett spelmanslag gör Jon-Ers Polska eller så. Här duggade det tätt av infall i stunden. Vi fick följa med i en konstnärligt skapande process som sköljde över oss med den ena vågen efter den andra. Ett citat från Bergakungens sal (The Man I Love), en kontrapunktisk stämföring med trombone och sax, en annan med piano och bas och en hel rad annat som inte hittade någon rubrik. Man skulle kunna göra en spaning på detta fenomen: Förekomsten av citat från den västerländska konstmusiken letar sig in i jazzen i allt högre grad. Det blir korsbefruktande tycker jag som musikalisk allätare.

Hursomhelst spelglädjen smitar av sig med helt sagolika solon från alla. Inte minst imponerade basisten Curt Andersson som dessutom fick tillfälle att göra några helt underbara melodipresentationer. Så även Claes Brodda som bl a gjorde några förtrollande insatser i två balader. Johansson-Werres virtuosa pianospel är en svårsmält uppgift att beskriva. Ronnie Gardiner kan man lyssna till länge och hela tiden  få uppleva nya rytmiska varianter. Honom tröttnar man aldrig på att lyssna till.

Några av många detaljer: That’s All – fin basinledning i bossa, The Man I Love – uptempo med Griegcitat, Sweet Lorraine – sång av Ulf och visslande improvisation (undrar om jag vågar härma), All the Things You Are – fin pianointro lagom beslöjad, tog några takter innan jag förstod, Sweet Georgia Brown – vilket härligt ös med tb o cl/ts, You Look Good To Me – det var verkligen fint, har jag önskat få höra live sedan Oscar Petersons inspelning från Tokyo 1986 med NHÖP, hörde en liten avslutande sväng a la Peterson i pianot i början, I Can’t Get Started – Claes ts melodipresentation var betagande, Bernie’s Tune – oj vilken härlig blåsarduell, Memories of You – fint plockepin på pianot och en särskilt vacker melodipresentation av Brodda på ss. Perdido som extranummer med härliga riff och en omgång Teddy Wilson på piano.

Sammanfattningsvis en så trevlig eftermiddag i Sollentuna. Jag uppfattade att publiken var synnerligen nöjd. Grattis kvartetten och arrangörerna.

Rolf Fornhammar

10
feb

Jan Lundgren Trio med Hanna Svensson i Täby 8 febuari 2015

Jan Lundgren piano
Hans Backenroth bas
Zoltan Csörsz trummor
Hanna Svensson vocal

Plats Park Hotell Täby
Arrangör Jazzklubb Nordost Täby.

Redan vid första numret blir vi påminda om Jan Lundgrens bredd. Han inleder All the Things You Are med ett barockinspirerat anslag. Jan kan sin musikhistoria och gör detta till en fullt trovärdig Bachpastisch. Efter en stund kommer Hanna Svensson och gör Come Rain or Come Shine. Med ett härligt självförstroende tar hon liksom över ledarskapet – plötsligt är det hon som vinkar in Zoltan till solo. What a Little Moonlight Can Do kommer som ett expresståg med det lugn i sången som gör detta till något av det bästa som skrivits i genren. Trubbel (i F-moll) är rätt så dold i början men träder fram efter en stund och man kan utan vidare höra Adolphsons text bakom. Så här kan man hålla på.

Istället börjar vi med Hanna: Frimodig med en exakt kontroll upplever man att hon vet hela tiden vad som gäller. Hennes temapresentationer är tydliga med utmärkt diktion och hon vågar ge sig ut på djupt vatten i improvisationer. Det är en stor upplevelse att vara publik när en så strålande vackert rensjungande sångerska uppträder. Särskilt minnesvärt: Baladerna Willow Weep for Me och Some Other Time gjorde mig precis lagom sentimental. Det är något med taimingen som berör – tror jag. Kontraster fanns det gott om, snabba låtar som Moonlight – ovan och Them There Eyes är kompositioner som kräver fullständig närvaro. Det har Hanna.

Jan: Förunderlig är hans mångsidighet. Varje gång jag lyssnar till hans konserter upptäcker jag något nytt. Förutom All the Things You Are och Trubbel tyckte jag mycket om anslaget till Dear Old Stockholm/Ack Värmeland du sköna och Caravan. Och förmågan att kompa – ta plats utan att dominera – släppa fram medmusikanter på ett generöst sätt. Virtuositeten verkar inte ha några gränser – ibland hajar jag till och undrar stillsamt vad hände nu? Dessutom mycket trevlig och lättsam presentatör som skämtar alldeles lagom med medmusikanter och publik.

Hans: Basisternas basist. Vilket accentrikt spel. Med alla toner rena och tydliga. Med en rytmisk överblick som är helt bedövande. I duetten med Hanna uppstår en slags kontakt som sprider en stämning över lokalen som gör oss till längtande romantiker. Allihop. Han får välförtjänt stort utrymme och gör gudomliga solon som bara flödar ut.

Zoltan: Cool och musikaliskt geni. Hans känsla och förmåga till polyrytmik tar andan ur mig. Jag försöker följa med i alla häftiga vändningar, som klistrad vågar jag inte ens blinka. Man kan ju missa något. Ibland med vispar får man lyssna för att uppfatta vad som händer. Mellan varven vevar han på med ett härligt temperament.

Allmänt: Bandet med Hanna har en förmåga att sprida en musikalisk lycka till åhöraren som bygger på en blandning av professionell behärskning av materialet och kontakt med publiken som kommer utan särskilda åthävor. I salongen blir man delaktig helt automatiskt. Man stiger på tåget och följer bara med.

Tycker Rolf Fornhammar

29
jun

Jennie Löbel, Swing Kings och ångfartyget S/S Blidösund i skön förening.

12 juni spelade vi på S/S Blidösund i akterkajutan. Med på fartyget fanns min gamle skolkamrat Peter Langhorst som har lämnat följande vittnesbörd från evenemanget:

Ombordstigning på Östersjöns sista koleldade passagerarfartyg: S/S Blidösund – vid Gustaf III:s staty nedan Stockholms kungliga slott. Omgivningar som förpliktar. Småregn. Paraplyer, tonåringar och småbarn, medelålders middagsgäster tillsammans med något dussin grå pantrar – tala om blandad publik. 

Ångmaskinen (en compoundmaskin, liksom båten, byggd på Eriksbergs varv 1911) mal sakta på i en synkoperad slowfox, välanpassad till musiken som presenteras under kvällen. Tre korta signaler från ångvisslan och fartyget glider sakta back, ut på strömmen. Vi drar oss också akter över och intar några sittplatser i ”Blidans” trivsamma aktersalong. Gott om plats. Ännu.

Efter några minuter har vi intagit en macka och en öl – och bandet drar i gång. Ingen tvekan. Det här gänget vet vad det handlar om. Swing it! Och vädrets gudar är också med oss. Kvällen mörknar samtidigt som molnen bryter upp och ger ångbåten och musiken en fantastisk inramning. Sättningen är synnerligen väl lämpad för omgivningen. Tenorsax, klarinett, trumpet/bygelhorn, trummor och en riktig ståbas kompades med klaviatur och gitarr – och en mycket entusiastisk publik. Låtvalet växlar, solon kommer och går och Jennie Löbels karakteristiska röst gör melodivalet rättvisa. De färdigätna middagsgästerna kommer ner från matsalarna och förstärker publiken. Standards varvas med mer ovanliga låtar, allt med bra tryck.

Vi passerar strömmen, går genom Hammarbyslussen och går in på Mälaren. Rundar Stora Essingen. Under olympiaden 1912 var 10.000-meters simningen 1 varv runt Stora Essingen. Vi själva håller oss dock visligen kvar ombord och njuter mer musik, en kaffe och går ner i maskinrummet till maskinchefen Totte Zakrisson och hans medhjälpare för att spisa lite ångmaskin. Även det ett måste när man gör en sådan här kvällstur.

When You´re Smiling, Hey Boy – Hey Girl, Puttin on the Ritz och annat smått och gott inramar returen genom Hammarbyslussen. I stilla mak glider vi jazzburet ut på Strömmen igen, glider förbi Fjäderholmarna, stryker Blockhusuddens fyr och landar så småningom åter nedanför slottet. Sista låten avslutas under publikens ovationer (stillsamma sådana! Det här är en städad publik i vardagskläder) exakt samtidigt som ångmaskinen går back och båten mjukt kommer i kontakt med Strömkajen. 

Vilken kväll! Utsikten över Strömmen inramas av en vacker kväll, med fullmånen som glider upp över Söders höjder.

Tack Swing Kings, tack Jennie – för fantastisk ångbåtsmusik!

Peter Langhorst