18
jun

Lee Konitz Jazzhus Montmartre 15 juni 2018

Medverkande Lee Konitz as och voc, Florian Weber p, Jeremy Stratton b, George Schuller dr.

En gammal och trött inte helt närvarande Lee Konitz mötte sin publik som gärna ville uppleva denne legendar bland sin tids ännu levande stora jazzmusiker.

Konitz försökte få igång orkestern i Stardust – men den var inte bekant bland hans medmusiker. Istället inleddes konserten med Stella By Starlight som kom igång likt ett gammalt gistet positiv. Nåväl det tog sig och Konitz ömsom spelade ömsom nynnade temat och solon. De andra i orkestern hade fullt schå med att parera vilket fungerade tillräckligt bra. Konitz skämtade med publiken och sa: ”If You have any suggestions – keep them for yourselves.” Andra liknande kommentarer förekom under kvällen. Han frågade ändå publiken efter önskemål och lystrade till och med. Det lilla barnet som var med i den fullsatta salongen och lät ibland, skapade en viss munterhet hos den gamle som möjligen senare blev litet störd. Lee Konitz är inte helt lätt att läsa av om han menar allvar eller skämtar. Det var ändå en god stämning under hela konserten och publiken hade överseende tror jag med hans rätt senila beteende.

Lee Konitz som jag hört honom redan på en skiva med Warne Marsh har ett signum i form av en alldeles egen timbre. Ett slags klagande tillskott som genomsyrar nästan allt som kommer ur hans lur. Den var märkbart närvarande under kvällen. På så sätt fick vi ta del av den Konitz som alla fall jag kände igen.

Förutom Stella By Starlight förekom bl a What’s New, Darn That Dream, Alone Together (önskade jag) Out of Nowhere, Body and Soul, Solar och slutligen All the Things You Are.

Flera av dessa standards var häpnadsväckande frimodigt hanterade och kändes fräscha så det blev en stor upplevelse den här lördagskvällen. Mycket långa applåder avslutade konserten och det låg i luften ett extranummer: Konitz kommenterade ”Well we are tired and have to catch an early train at five tomorrow morning, thank you”.

Min granne i bänkraden till höger avslöjade en bild som kom för honom: Venus från Milo – skulpturen, sliten utan armar – likavel smuk. Ingen dålig liknelse för upplevelsen av Lee Konitz född den 13 oktober 1927 dvs snart 91 år med skavanker, fortfarande igång.

Epilog: Jag fick en kort pratstund med Lee Konitz om upplevelsen av en konsert i Karlshamn 1990 då han med Jens Söndergaard spelade på ett Munthe-evenemang, jag fick tillsammans med två andra lokala förmågor kompa solisterna. Påminde jag honom om hans stora intresse för Mel Brooks filmer som vi utvecklade under middagen.  Upprinnelsen var ett besök på Knitting Factory i New York där Konitz med Michel Petrucciani och Ron McClure spelade. Det var länge sedan och jag tror inte Lee Konitz mindes något av detta. Han visade dock viss uppskattning.

Rolf Fornhammar

16
maj

Jan Lundgren konsert med trio och gäster på Fasching.

Söndag kväll den 15 maj fylldes Fasching på Kungsgatan av en förväntansfull skara jazzälskare. Jan Lundgren som fyllt 50 samlade sin trio med Mattias Svensson och Zoltan Csörsz. I kulissen (finns kanske inte där) stod en samling välkända och underbara musiker/sångare som otåligt väntade på att bli uppkallade på scenen. Stämningen var minst sagt hög.

Trion inledde med On Green Dolphin Street – oj oj! Påhittigt och underbart svängigt och så var festen igång. Vi fick höra Carin Lundin i Baby Won’t You Please Come Home! Rättframt och snyggt. Peter Asplund som numera är lika mycket sångare som trumpetare framförde My Shining Hour i ett rasande tempo med skatsong och vidunderligt solo. Hannah, Jans fästmö gjorde en vacker och häftig version av I Am Just A Lucky So and So som hon tillägnade fästmannen det blev mycket fint och innerligt. Sedan kom åldermannen Gunnar Lidberg och anslöt sin fiol till PA:t. Han formligen rev av en blues med en intensitet som skvallrar om obändig vitalitet, nu 87 år. Det var en fröjd att uppleva. Edda Magnason sjöng My Fanny Valantine rakt och utan åtbörder men med ett eget timbre som gjorde att man blev berörd.

Jan Allan en annan som varit med ett tag, gjorde en fin Sweet and Lovely. Sedan blev det Hans Backenroths tur att visa sin kapacitet. Virtuos ligger i farans riktning när man tänker på hans uttryck. Vi fick oss till del en blues som gjorde oss lyckliga. Hayati Kafe kom med But Beautiful som han gör så fint. Fredrik Lindborg kom och slog an Mack the Knife. Han tog andan ur oss och så småningom kom de tonartshöjningar som jag tror Ella Fitzgerald en gång introducerade. Och dramatiken skruvas upp ytterligare. Det blev fint. Anna Christoffersson tillägnade de trolovade My One and Only Love och man blev litet rörd. Sedan drabbade oss Svante Thuresson med Only Trust Your Heart i svensk version med text av Beppe Wolgers: Vad jag åt igår(!). Publiken jublade. Avslutningen kom med Ronnie Gardiner. Han inledde med ett härligt långt solo på slagverket som starten på en av mina favoriter – Duke Elingtons Caravan. Det blev en underbart kraftfull och intensiv avslutning på en mäktig och upplevelserik konsert.

Några ord om Jan Lundgren Trio. Kavalkaden av artister som avlöste varandra fick fantastiskt stöd av trion som lyfte fram gästartisterna på ett generöst sätt. Samtidigt, Jan, Mattias och Zoltan stod för en hel del utmaningar som skapade en härlig vitalitet åt konserten. Mycket fint och välavvägt.

Tack Jan och alla underbara artister.

 

 

30
okt

Hannah Svensson på Glenn Miller Café

Glenn Miller Café torsdag den 29 oktober 2015

Hannah Svensson voc
Filip Ekstubbe p
Kenji Rabson b
Calle Rasmusson dr

Med kungaparets porträtt omgivet av två Charlie Parker och i sällskap av hela världens jazzelit på bild fick vi en omgång eget och klassiskt serverat på guldfat.

Det var en genomarbetad föreställning med suveräna insatser från alla medverkande. Hannah imponerar med klar och tydlig diktion rent och säkert och ett rejält schvung i skatsong. Hon har dessutom full koll på orkestern och arrangemangen – i alla fall utstrålar hon det. Dessutom har hon en egen stil i såväl uttryck som klang. Vackert! Filip Ekstubbe, vilken solist! Att följa hans underfundiga och originella spelstil är så fängslande, jag kunde inte slita mig från hans händer över tangenterna. Man ska vara försiktig med likheter men jag kan inte låta bli att tänka litet Thelonious Monk. En enastående basist är Kenji Rabson. Koncentrerad men ändå avspänd ger han ett mångtydigt rytmiskt ackompanjemang med accenter och synkoper som skruvar till på ett häftigt sätt. Calle Rasmusson: En trummis att räkna med, underbart musikaliskt spel, känsligt men med en egen drivande stil. Det svängde grymt i snabba lägen och mjukt tassande med vispar i ballader. Frispråkiga solon.

Några höjdpunkter: Them Their Eyes, tacksam komposition och härligt tryck med fint sväng i sången. Is You or Is You Ain’t My Baby med ett så vackert basspel i inledningen. What a Little Moonlight Can Do, ojoj vilket tempo. I den här låten är det det snabba tempot och den långsammare sången som är själva grejen, tycker jag och det fungerade utmärkt. Orkestern släppte loss i Parkers Crazyology. Med sitt spretiga tema står den i häftig kontrast till all den hjärta och smärta som i övrigt kännetecknar genren. Just en sådan levererades med Lover Come Back To Me – så innerligt och känsligt framfört. Av Hannahs egna kompositioner fäste jag mig särskilt vid en nyskriven ballad utan namn. Hannah lyckades röra vid hjärteroten med text, musik och egen utstrålning hur ont de gör när en relation spricker.

Sammanfattningsvis en lyckad kväll på Glenn Miller. Detta minimala jazzhak där man trängs och doften från kökets godsaker, t ex Moules Frites allvarligt konkurrerar med musiken. Dessutom serverar man läckert tjeckiskt öl från fat.

Skriver nöjd Rolf Fornhammar