16
maj

Jan Lundgren konsert med trio och gäster på Fasching.

Söndag kväll den 15 maj fylldes Fasching på Kungsgatan av en förväntansfull skara jazzälskare. Jan Lundgren som fyllt 50 samlade sin trio med Mattias Svensson och Zoltan Csörsz. I kulissen (finns kanske inte där) stod en samling välkända och underbara musiker/sångare som otåligt väntade på att bli uppkallade på scenen. Stämningen var minst sagt hög.

Trion inledde med On Green Dolphin Street – oj oj! Påhittigt och underbart svängigt och så var festen igång. Vi fick höra Carin Lundin i Baby Won’t You Please Come Home! Rättframt och snyggt. Peter Asplund som numera är lika mycket sångare som trumpetare framförde My Shining Hour i ett rasande tempo med skatsong och vidunderligt solo. Hannah, Jans fästmö gjorde en vacker och häftig version av I Am Just A Lucky So and So som hon tillägnade fästmannen det blev mycket fint och innerligt. Sedan kom åldermannen Gunnar Lidberg och anslöt sin fiol till PA:t. Han formligen rev av en blues med en intensitet som skvallrar om obändig vitalitet, nu 87 år. Det var en fröjd att uppleva. Edda Magnason sjöng My Fanny Valantine rakt och utan åtbörder men med ett eget timbre som gjorde att man blev berörd.

Jan Allan en annan som varit med ett tag, gjorde en fin Sweet and Lovely. Sedan blev det Hans Backenroths tur att visa sin kapacitet. Virtuos ligger i farans riktning när man tänker på hans uttryck. Vi fick oss till del en blues som gjorde oss lyckliga. Hayati Kafe kom med But Beautiful som han gör så fint. Fredrik Lindborg kom och slog an Mack the Knife. Han tog andan ur oss och så småningom kom de tonartshöjningar som jag tror Ella Fitzgerald en gång introducerade. Och dramatiken skruvas upp ytterligare. Det blev fint. Anna Christoffersson tillägnade de trolovade My One and Only Love och man blev litet rörd. Sedan drabbade oss Svante Thuresson med Only Trust Your Heart i svensk version med text av Beppe Wolgers: Vad jag åt igår(!). Publiken jublade. Avslutningen kom med Ronnie Gardiner. Han inledde med ett härligt långt solo på slagverket som starten på en av mina favoriter – Duke Elingtons Caravan. Det blev en underbart kraftfull och intensiv avslutning på en mäktig och upplevelserik konsert.

Några ord om Jan Lundgren Trio. Kavalkaden av artister som avlöste varandra fick fantastiskt stöd av trion som lyfte fram gästartisterna på ett generöst sätt. Samtidigt, Jan, Mattias och Zoltan stod för en hel del utmaningar som skapade en härlig vitalitet åt konserten. Mycket fint och välavvägt.

Tack Jan och alla underbara artister.

 

 

30
okt

Hannah Svensson på Glenn Miller Café

Glenn Miller Café torsdag den 29 oktober 2015

Hannah Svensson voc
Filip Ekstubbe p
Kenji Rabson b
Calle Rasmusson dr

Med kungaparets porträtt omgivet av två Charlie Parker och i sällskap av hela världens jazzelit på bild fick vi en omgång eget och klassiskt serverat på guldfat.

Det var en genomarbetad föreställning med suveräna insatser från alla medverkande. Hannah imponerar med klar och tydlig diktion rent och säkert och ett rejält schvung i skatsong. Hon har dessutom full koll på orkestern och arrangemangen – i alla fall utstrålar hon det. Dessutom har hon en egen stil i såväl uttryck som klang. Vackert! Filip Ekstubbe, vilken solist! Att följa hans underfundiga och originella spelstil är så fängslande, jag kunde inte slita mig från hans händer över tangenterna. Man ska vara försiktig med likheter men jag kan inte låta bli att tänka litet Thelonious Monk. En enastående basist är Kenji Rabson. Koncentrerad men ändå avspänd ger han ett mångtydigt rytmiskt ackompanjemang med accenter och synkoper som skruvar till på ett häftigt sätt. Calle Rasmusson: En trummis att räkna med, underbart musikaliskt spel, känsligt men med en egen drivande stil. Det svängde grymt i snabba lägen och mjukt tassande med vispar i ballader. Frispråkiga solon.

Några höjdpunkter: Them Their Eyes, tacksam komposition och härligt tryck med fint sväng i sången. Is You or Is You Ain’t My Baby med ett så vackert basspel i inledningen. What a Little Moonlight Can Do, ojoj vilket tempo. I den här låten är det det snabba tempot och den långsammare sången som är själva grejen, tycker jag och det fungerade utmärkt. Orkestern släppte loss i Parkers Crazyology. Med sitt spretiga tema står den i häftig kontrast till all den hjärta och smärta som i övrigt kännetecknar genren. Just en sådan levererades med Lover Come Back To Me – så innerligt och känsligt framfört. Av Hannahs egna kompositioner fäste jag mig särskilt vid en nyskriven ballad utan namn. Hannah lyckades röra vid hjärteroten med text, musik och egen utstrålning hur ont de gör när en relation spricker.

Sammanfattningsvis en lyckad kväll på Glenn Miller. Detta minimala jazzhak där man trängs och doften från kökets godsaker, t ex Moules Frites allvarligt konkurrerar med musiken. Dessutom serverar man läckert tjeckiskt öl från fat.

Skriver nöjd Rolf Fornhammar

22
apr

Ronnie Gardiner Quartet 19 april i Sollentuna

Sollentuna Jazzklub hos Bobos Event & Catering
Konsert med Ronnie Gardiner Quartet 

Claes Brodda ts ss cl
Ulf Johansson-Werre p tb voc
Curt Andersson b
Ronnie Gardiner dr

I solen in från vänster inledde gruppen med ”I’m Beginning to See the Light”. Rätt så träffande, eller kanske en tillfällighet. Här satte man standarden direkt. Enkelt, tydligt med fokus och precision. Konserten var en fin upplevelse med ett repertoirval som var en variant av Memory Lane men med alldeles egen touch. Improvisation som uppstår i stunden där klassiska inslag med jazzens ingredienser avlöser varandra, ger oss lyssnare en musikalisk upplevelse som knappast går att få uppleva i någon annan musikform. Möjligen när ett spelmanslag gör Jon-Ers Polska eller så. Här duggade det tätt av infall i stunden. Vi fick följa med i en konstnärligt skapande process som sköljde över oss med den ena vågen efter den andra. Ett citat från Bergakungens sal (The Man I Love), en kontrapunktisk stämföring med trombone och sax, en annan med piano och bas och en hel rad annat som inte hittade någon rubrik. Man skulle kunna göra en spaning på detta fenomen: Förekomsten av citat från den västerländska konstmusiken letar sig in i jazzen i allt högre grad. Det blir korsbefruktande tycker jag som musikalisk allätare.

Hursomhelst spelglädjen smitar av sig med helt sagolika solon från alla. Inte minst imponerade basisten Curt Andersson som dessutom fick tillfälle att göra några helt underbara melodipresentationer. Så även Claes Brodda som bl a gjorde några förtrollande insatser i två balader. Johansson-Werres virtuosa pianospel är en svårsmält uppgift att beskriva. Ronnie Gardiner kan man lyssna till länge och hela tiden  få uppleva nya rytmiska varianter. Honom tröttnar man aldrig på att lyssna till.

Några av många detaljer: That’s All – fin basinledning i bossa, The Man I Love – uptempo med Griegcitat, Sweet Lorraine – sång av Ulf och visslande improvisation (undrar om jag vågar härma), All the Things You Are – fin pianointro lagom beslöjad, tog några takter innan jag förstod, Sweet Georgia Brown – vilket härligt ös med tb o cl/ts, You Look Good To Me – det var verkligen fint, har jag önskat få höra live sedan Oscar Petersons inspelning från Tokyo 1986 med NHÖP, hörde en liten avslutande sväng a la Peterson i pianot i början, I Can’t Get Started – Claes ts melodipresentation var betagande, Bernie’s Tune – oj vilken härlig blåsarduell, Memories of You – fint plockepin på pianot och en särskilt vacker melodipresentation av Brodda på ss. Perdido som extranummer med härliga riff och en omgång Teddy Wilson på piano.

Sammanfattningsvis en så trevlig eftermiddag i Sollentuna. Jag uppfattade att publiken var synnerligen nöjd. Grattis kvartetten och arrangörerna.

Rolf Fornhammar