23
jul

Ängavallen 22 juli Hannah Svensson, Jan Lundgren, Filip Jers

Årlig konsert i bl a Jaques Verups anda.

I den vackra lokalen som kanske en gång varit en lada genomförde trion sin fullsatta konsert. Musik med hänvisningar till bl a Jan Johansson, Monica Zetterlund, Toots Tielemanns och Jaques Verup. Jaques Verup hade ett långvarigt och framgångsrikt samarbete med Jan Lundgren samt förekom under flera år på denna scen hos Ängavallen. Konserten utvecklade sig till en alldeles lysande underhållning. Tvära kast mellan olika genrer från det bluesiga till originella varianter av svensk folkmusik framförda med lätthet och humor.

Några höjdpunkter:

Jan Johansson hyllades med ett medley innehållande Emigrantvisan, Visa från Utanmyra och Gånglek från Älvdalen. Här rockade Filip loss med munspel och det rasslade till i lokalen ordentligt. Hannah gjorde en innerlig variant av Jag vet en dejlig rosa följd av Monicas vals. Med Don’t Get Around Much Anymore fick vi ta del av hennes distinkta skatsong. Jan Lundgrens Mare Nostrum fick en fin introduktion av Filips munspel.

Så fick vi höra ledmotivet till Il Postino så berörande att man kunde känna huvudrollsinnehavaren Massimo Troisis hjärtslag i hans sista roll. Ekmans vals anknyter till Filip Jers nya hembygd Upplands Väsby och gav honom anledning att tillkännage hur han är fjärde generationens munspelare. Gammelmorfar Knut kan vara stolt över hur munspelet med hans sentida släkting tagit sig in i den akademiska världen. Filip är den första med magisterexamen i detta instrument från Kungliga Musikhögskolan. När Stormy Monday Blues på duo med Filip och Hannah bröt ut ökade spänning markant och blev en riktig rysare, schysst.

Hannah presenterade med eget pianoackompagnemang sin Vår egen spegelbild meditativt och eftertänksamt vackert. När Filip och Jan sedan gjorde Jans tonsättning av Jaques Verups Natten kan bli lång kunde man i avfraseringen på slutet lägga in titeln för sig själv. I Jag har bott vid en landsväg byggde de upp en stämning som gjorde publiken helt galen, rop och applåder ville inte ta slut. Bluesette fick en egen rivig shuffle som kändes riktigt fräsch.

Lyckad kväll där vi uppfyllda gick ut i det nu återtagna mörka nattljuset, under träden som dignar av päronkart. Lovande inför höstens efterrätter i restaurangen.

Rolf Fornhammar

18
jun

Lee Konitz Jazzhus Montmartre 15 juni 2018

Medverkande Lee Konitz as och voc, Florian Weber p, Jeremy Stratton b, George Schuller dr.

En gammal och trött inte helt närvarande Lee Konitz mötte sin publik som gärna ville uppleva denne legendar bland sin tids ännu levande stora jazzmusiker.

Konitz försökte få igång orkestern i Stardust – men den var inte bekant bland hans medmusiker. Istället inleddes konserten med Stella By Starlight som kom igång likt ett gammalt gistet positiv. Nåväl det tog sig och Konitz ömsom spelade ömsom nynnade temat och solon. De andra i orkestern hade fullt schå med att parera vilket fungerade tillräckligt bra. Konitz skämtade med publiken och sa: ”If You have any suggestions – keep them for yourselves.” Andra liknande kommentarer förekom under kvällen. Han frågade ändå publiken efter önskemål och lystrade till och med. Det lilla barnet som var med i den fullsatta salongen och lät ibland, skapade en viss munterhet hos den gamle som möjligen senare blev litet störd. Lee Konitz är inte helt lätt att läsa av om han menar allvar eller skämtar. Det var ändå en god stämning under hela konserten och publiken hade överseende tror jag med hans rätt senila beteende.

Lee Konitz som jag hört honom redan på en skiva med Warne Marsh har ett signum i form av en alldeles egen timbre. Ett slags klagande tillskott som genomsyrar nästan allt som kommer ur hans lur. Den var märkbart närvarande under kvällen. På så sätt fick vi ta del av den Konitz som alla fall jag kände igen.

Förutom Stella By Starlight förekom bl a What’s New, Darn That Dream, Alone Together (önskade jag) Out of Nowhere, Body and Soul, Solar och slutligen All the Things You Are.

Flera av dessa standards var häpnadsväckande frimodigt hanterade och kändes fräscha så det blev en stor upplevelse den här lördagskvällen. Mycket långa applåder avslutade konserten och det låg i luften ett extranummer: Konitz kommenterade ”Well we are tired and have to catch an early train at five tomorrow morning, thank you”.

Min granne i bänkraden till höger avslöjade en bild som kom för honom: Venus från Milo – skulpturen, sliten utan armar – likavel smuk. Ingen dålig liknelse för upplevelsen av Lee Konitz född den 13 oktober 1927 dvs snart 91 år med skavanker, fortfarande igång.

Epilog: Jag fick en kort pratstund med Lee Konitz om upplevelsen av en konsert i Karlshamn 1990 då han med Jens Söndergaard spelade på ett Munthe-evenemang, jag fick tillsammans med två andra lokala förmågor kompa solisterna. Påminde jag honom om hans stora intresse för Mel Brooks filmer som vi utvecklade under middagen.  Upprinnelsen var ett besök på Knitting Factory i New York där Konitz med Michel Petrucciani och Ron McClure spelade. Det var länge sedan och jag tror inte Lee Konitz mindes något av detta. Han visade dock viss uppskattning.

Rolf Fornhammar

27
maj

Wagner i Leipzig

Den gångna helgen 21 22 maj tillbringade jag hos min dotter med familj i Leipzig. Hade förmånen att få uppleva två Wagnerevenemang. På Fredagskvällen gav operan Das Liebesverbot som bygger på Shakesbeares komedi Measure for Measure och handlar om den hycklande fursten i Palermo som förbjuder nöjen och sex. Wagner endast 21 år gammal skrev den kanske som ett gesällprov eller så. Ouvertyren, något överlastad känns som just ett sådant – han lägger det ena på det andra och visar sin skicklighet på alla sätt som går ungefär. Min svärson Dan Karlström gjorde rollen som Luzio på scen nästan hela tiden. Luzio är en slags fixare och budbärare som knyter ihop handlingen kan man säga. Mycket fin rollprestation både som skådis och sångare.

Ovanligt med en lätt komedi från Wagner som annars är så välkänd för sina mycket tunga verk. Den som lyssnar kan här höra embryon till hans senare verk och kanske få en liten glimt av den märkvärdiga dramaturgi som han senare utvecklat till fulländning. Utan att ha alltför gedigna kunskaper i sammanhanget kan jag uppleva scener där allt som händer sker i huvudet på den som sjunger. En slags inre monolog som pågår medan allt står stilla runt om. Kan det var så att världen delas av Wagnerhatare och -älskare pga brist eller förmåga att uppskatta just detta stillestånd? Hursomhelst det var en stor upplevelse. Och väldigt rolig ibland t ex polischefen dirigerar sina konstaplar att göra i ordning rättegångssalen med en visselpipa och nynnar valkyrienritt mellan varven.

Lördagskvällen tillbringade Lisa och jag i Gewandhaus. Den stora kolossen till konserthusbyggnad som ligger mittemot operan på Augustusplatz. Byggnaden är liksom brutalt nedtryckt i platsen som en stor klump, tycker jag. Inte vacker men med en suverän akustik som försonar det yttre. Nåväl ouvertyren till Flygande Holländaren inledde sedan följde en hel rad med riktiga örhängen från Wagners operor. Tannhäuser och Mästersångarna i Nürnberg. Dirigent Risto Joost var en enastående vital man som ibland hoppade runt på dirigentpulten, fenomenalt närvarande och med en förmåga att läsa av sångsolisterna så att alla arior blev så sammanhållna. Det var en upplevelse bara det. Särskilt tyckte jag att pilgrimskörens manskör ur Tannhäuser var så vacker att den fortfarande klingar i öronen. Blandade kören med fler än 70 medlemmar var fö fullständigt lysande med en kraftfull och vacker klang som man sällan hör. Mitteldeutscher Rundfunks orkester och kör stod för musiken och bland solisterna fanns finlandssvenska Camilla Nylund som studerade på Mozarteum i Salzburg samtidigt med Lisa. Camilla visade sig vara en präktig wagnersopran med en röst och frasering som gjorde oss andlösa.

En fullmatad Wagnerhelg. Jag har successivt närmat mig Wagner och nu helt kapitulerat. Jag sitter som klistrad och försöker insupa alla nyanser, försöker få grepp om hur han disponerar den fantastiska klangmaskin som en symfoniorkester utgör. Inte minst uppskattar jag Wagners vurm för bleckblåsets kapacitet för riktigt tunga klanger.

Härligt!