4
jun

Jan Lundgren & Hans Backenroth Dunkers kulturhus Helsingborg 3 juni 2022

En talrik publik hade samlats för att avnjuta Jans och Hans konsert. Den ursprungliga planen hade varit en duokonsert med Georg Riedel. Han hade fått förhinder och då kunde Hans Backenroth ställa upp. Lundgren och Backenroth var i Berlin i början av maj och framträdde där med en ny repertoar. Skivbolaget ACT, där Jan hör hemma, kommer att ge ut ett album från konserten. Helsingborgspubliken fick möjlighet till en försmak av detta program genom den här dagens konsert.

Jan presenterade två nya kompositioner ”It Was Good When It Lasted” och ”The Unexpected Return”. Två underfundiga verk där den andra hade som referens Bengt Hallberg och hans oväntade återkomst till scenen efter ungefär 10 års frånvaro. Vid tillfället när Hallberg genomförde en konsert i Berwaldhallen möttes de, Jan och han. Det blev upprinnelsen till ett samarbete som bl a ledde till konserter tillsammans och ett album Back-2-Back inspelad i Sveriges Radios studio 2 2011. Bengt Hallberg avled 2013.

Sedan följde två låtar från nordisk folkmusik: Martin Lindén Polska n:o 1 och en visa från Norge med okänd kompositör – Gårdsjäntan. Frimodigt och friskt återgivna.

Mozarts Requiem som komponerades när han själv var svårt sjuk – troligen döende. Lacrimosa-satsen innehåller åtta takter Mozart och resten komponerade av hans elev Süssmayr på Konstanzes, änkans uppdrag. Jan och Hans koncentrerade sig på denna inledning och gjorde en djupt gripande version av mästerverket. Körnoter som jag använt har markerat med Süssmayrs namn vid den 9:e takten.

Nästa nummer, en komposition av Oscar Pettiford ”Tricotism”. Jan berättade hur Jan Johansson träffade Pettiford i Köpenhamn. Johansson menade att det mötet hade stor inverkan på hans musikaliska utveckling. Bebop av hög klass komplicerat och spretigt tema, härligt.

Efter paus berättade Jan hur Jacques Werup introducerat honom för Leonard Cohen. En låtskrivare och sångare som Jan inte fäst så stort avseende vid tidigare. Här åstadkom Jan och Hans en alldeles underbar tolkning av Cohens ”A Thousand Kisses Deep”.

Jans och Hannas hundar Jazzy och Svante fick en kommentar och Jan nämnde Svante Thuresson (död 2021). Så fick vi höra ”Svante” av Jan som är en fiffigt konstruerad bossa med lite skruvade harmonier härligt rolig.

Lennon-McCartneys ”She’s Leaving Home” från albumet ”Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band” kom som ett melankoliskt lyckopiller till våra öron. Temat i högt läge på basens greppbräda var underbart vackert.

Tempot skruvades upp med Parkers ”Moose the Mooche” (variant av ”I Got Rhythm”) spretigare än Pettifords komposition en riktig rökare. Hans hade avslöjat för Jan att han övat litet mer än vanligt inför den här konserten.

Kristallen den fina – kom som en lugnande kontrast efter Parker, så vacker och innerlig.

Kanske kan Ellingtons ”Caravan” leda oss till torr och blåsig öken i norra Afrikas vidder. Här gick det undan och blev till lekfullt utsmyckad ökenvandring till närmsta oas.

Extranummer ”Idas sommarvisa” fick påhäng i klaviaturen av såväl ”Du gamla du fria” som ”Gärdebylåten”, samt en kort tur med ”Pippi Långstrump” i kontrabasen. Allt sammanfogat med lekfullhet och totalkontroll.

Man kan sammanfatta konserten med hur lycklig och tillfreds publiken var och beskriva den musikaliska lekfullhet som Jan och Hans exponerar tillsammans. Sedan tycker jag att bägge visar upp en virtuositet som är helt andlös och ett samspel med nyansrikt utförande som gör att jag fångas in helt och reservationslöst i deras musik. Blandningen av lek och allvar är helt oemotståndlig.

Lördagen den 4 juni 2022 Rolf Fornhammar

24
nov

Paul Marinaro och Jan Lundgren Trio Jazzhus Montmartre 20 nov 2019

Sångaren Paul Marinaro och Jan Lundgren med Mattias Svensson b och Zoltan Csörsz dr bjöd på en bländade konsert med tonvikt på hyllning till Nat King Cole. Marinaro visade upp en enastående närvaro, förmåga till improvisation och med ett angeläget mellanprat: Han tog upp den betydelse som Köpenhamn haft för främst svarta amerikanska jazzgiganter vilka här funnit en tillflyktsort från slutet av 50 till början av 70-talet. Han berättade om Nat King Cole som på grund av raslagar i USA inte kunde övernatta på hotell där han varit stjärnan på konserten.

Några höjdpunkter:

Paper Moon inledde konserten med en rivstart. Svängigt men med ett visst litet försiktigt närmande i kompet.
Sweet Loraine, en av mina favoriter fint tolkad och med enkel med träffsäker improvisation av Paul
That Voice – här beskrev Marinaro hur många titlar kan ge romantiska föreställningar i den här genren. That Voice kanske man tror handlar om en röst som framkallar kärlekstörst, fel. Den här låten vill framförallt beskriva en röst som man vill slippa höra. Han refererade till ”the Orange Man”. Publiken tjöt av skratt.
Nature Boy – Boulevard Broken Tree ett medley som berörde starkt. Så även Mattias Svensson som jag upplevde njöt obeskrivligt i väntan på egen insats.
When I Fall in Love blev en underbart komplicerad kontrapunkt-upplevelse med Mattias och Paul. Mattias underfundiga melodislingor med rytmiska finesser matchade Marinaros sång på ett hänförande sätt.
The Old Black Magic blev en otroligt rivig upplevelse svårt att sitta still.
Caravan en av mina absoluta favoriter bland Ellingtons kompositioner, fick en mystisk anklang när Jan med handen dämpade strängarna i flygeln effektfullt.

Se det var en lyckad afton på Jazzhus Montmartre i Köpenhamn. Tack.

Rolf Fornhammar

26
jul

Carmen Arena di Verona 23 juli 2019

Medverkande:
Carmen – Géraldine Chauvet
Micaela – Karen Gardeazabal
Frasquita – Elisabetta Zizzo
Mercédès – Clarissa Leonardi
Don José – Martin Muehle
Escamillo – Alberto Gazale
Dancairo – Nicolò Ceriani
Remendado – Roberto Covatta
Zuniga – Gianluca Breda
Moralès – Italo Proferisce

Dirigent Daniel Oren
Arena di Veronas orkester, kör, dansare och teknik

Storslagen föreställning med gigantisk scen som med orkesterdiket tog upp nästan halva arenan. Själva arenan är från romartiden och uppförd under första århundradet före Kristus, i förvånansvärt gott skick.

Under overtyrens utveckling till den olycksbådande fortsättningen nästan svävar en grupp olyckskorpar i bakgrunden – svarta och hotfulla. Sedan brakar allt loss med dansare och kör. Historien tar form mellan garnison och cigarrfabrik. Allt sceniskt i en dekor från 1930 – talet. Inte riktigt inbördeskrig men bra nära. Första aktens insatser är tämligen mediokra, varken Carmen eller Don José är uppsjungna verkar det som, samspelet mellan solister och orkester o-tight. Men kören är en stabil njutning att uppleva.

Nåja, det tar sig och de följande tre akterna med hela det dramatiska programmet av förälskelse, svek, passion, hat, besatthet får en helt fantastisk inramning i gigaformat. Dansare och kör gör underbara insatser och de fem harporna ljuder underbart i det den korta inledningen till tredje akten.

Särskilt minnesvärt: Micaelas två arior – underbart vackert framförda med känsla som berör. Don Josés blomsteraria oerhört vacker med fenomenalt pp i höga lägen (uppsjungen?). Frasquita och Mercédès som lägger spåkorten och finner de dödsbringande budskapet till Carmen, med musikalisk precision i hypersnabba växlingar, übersnyggt. Den starka dramatiken i mötet i bergen Don José och Escamillo – så kraftfullt och fyllt av aggression – två hannar i envig. Escamillos förmåga att röstligt och med utstrålning ta plats på scenen. Arenans fond, förvandlad till tjurfäktningsarena med ljusspel och dansare som publik var hänförande. Hur man hade gestaltat och byggt upp förväntan inför toreadorens ankomst var imponerande, hela personalstyrkan med alla tortyrredskap och stiliga hästar – sex stycken. Litet cirkus, kanske men effektfullt. Slutscenen var oerhört gripande – Don José fullständigt besatt – galen, Carmen totalt fokuserad vid förälskelsen till Escamillo och iskall inför Don José. Mordet och Josés förtvivlan. Här visade Martin Muehle sin dramatiska kapacitet. Publikens applåder antar orkanstyrka när Micaela tar emot och alla reser sig för orkestern för visst var den sagolik.

Se det var en föreställning som heter duga vi vacklade ut efter den 3½ timme långa operaföreställningen och vandrade som zombier tillbaka till hotellet – trötta men lyckliga.

Rolf Fornhammar