# Författare Arkiv

0
21
sep

Hot House på Restaurang Wega med Jesper Thilo och Kansas City Stompers fredagen den 16 september 2022.

Medverkande: Jesper Thilo ts, ss, Niels Abild cl, Ole Kock Hansen p, Lasse Lundström b, Roger Berg dr. Efter pausen tillstötte Niklas Fredin tp, voc.

Hög stämning och fullsatt kännetecknade förväntansfulla inledningen av kvällen. Orkestern var i god form och de verkade helt nöjda med att befinna sig i denna eleganta lokal med ljuskronor och relikter från svunnen tid.

Så brakade det loss som en slags jamsession med plötsliga kast och en del onödiga försök med låtar som inte var precis repade. Vad gör väl det för de här ytterst kvalificerade medlemmarna kunde hantera situationen utan problem och levererade den ena godbiten efter den andra.

Att få tillbringa kvällen i sällskap av Jesper Thilo var en ren njutning hans solon upplevde jag som underbart fräscha och härliga. Ole Kock Hansen finurliga pianospel har jag upplevt i andra sammanhang och kunde även den här gången få uppleva hans ytterst fina och uppfinningsrika spel. Lasse Lundström är väl värd en egen drapa. Med total närvaro är han outtröttlig och levererar ett stabilt och tydligt komp i alla lägen inte minst när tempot är prestissimo. Han solon läckra och underbart rytmiska. Sedan är hans basspel alltid helt rent inte en falsk ton.

Några särskilda detaljer: I Got Rhythm gick på i riktigt gott tempo. Down By the Riverside där framkallade kapellmästaren Abild allsång som publiken lätt hörsammade. Body and Soul gick först i ett tempo med starkt känslospel för att därefter rusa iväg – det var faktiskt rätt kul. Old Lang Syne fick rikligt med sentimentala slängar tyckte jag mycket om.

Efter pausen överraskade Jesper Thilo med att sjunga On the Sunny Side of the Street rätt fint. Niklas Fredin sjöng Fly Me to the Moon precis som man ska och det lät fint, tycker jag. Tiger Rag – här gick det undan som en blixt. Dansk folkmusik fick så vackert plats i programmet. ”Det var en lördag aften” och I skovens dybe stille ro” gjorde mig rörd – tack för dem. Fjäriln vingad gick så fint och kom litet överraskande. Allt avslutades med My Way som fick hela publiken igång.

Niels Abild hade en välkomnande kontakt med publiken och jag tycker han bidrog fint till stämningen. Han som spelar på en vit klarinett överraskar ibland med riktigt fina solon. Hela konserten var mycket underhållande och väl värd att få slösa bort en fredagskväll på. Tack Hot House och Wega.

Anteckningar från publikhavet av Rolf Fornhammar.

0
7
jul

Jazz och klassiskt tolkar den svenska sommaren.

Plats: Södra Mellby kyrka
Tid: 5 juli 2022 kl 18
Medverkande: Jan Lundgren & Klara Andersson piano
Konserten inledde festivalprogrammet Musik i Äppelriket som pågår i denna veckan i juli.

Södra Mellby kyrka som stod färdig 1887 är en rätt så stram skapelse i nygotisk stil. Den är byggd som en korskyrka och vitkalkad. Vackert belägen utanför Kiviks samhälle på en höjd som gör det möjligt att se havet mellan träden som är samlade i dungar på väg nedför slänten i nordost. En lokal med utsökt akustik och med sitt stora ljusinsläpp en lämplig plats för denna konsert som utfördes på en Steinwayflygel.

Klara Andersson inledde med en svit av Wilhelm Stenhammar kallad Sensommarnätter. Fem satser. Tranquillo e soave, upplevde jag som att jag drömmer vackert och lätt i min säng. Poco Presto som ibland fick ett drag av Furioso med våldsamma utspel. Här föreställer jag mig hur jag kastar mig ur sängen, en mardröm har stört mig. Piano, Non troppo lento, här återkommer lugnet och jag samlar mig. Presto agitato, Nu står jag på en klippa och betraktar dalen, en galen tanke får mig att vråla ut över nejden, ekot skrämmer mig. Allegretto grazioso, på balen dansar vi elegant i en francaise så fint.

Så följde tre stycken av Peterson-Berger, den arge, Frösöblomster den kända, trallvänliga. Av någon anledning ställer jag följande fråga: ”Vad för djur rör sig på ön?” Kan det vara den rörliga vackra melodin som känns som någon tittar fram ur ett buskage. Sommarsång och Vid Frösö kyrka de nästa, ger en fundering över den korta sommaren som är som en dag.

Hugo Alfvén får tre verk framförda. Solglitter, tänker jag en damm där eftermiddagssolen speglar sig ystert. Natt, det är regn och åska som dominerar upplevelsen av denna natt. Böljesång, litet av programmusik som tydligt framkallar bilden av vågor som alla dör mot stranden.

Klara Andersson ger ett gediget intryck. Med en koncentrerad utstrålning dansar hennes händer och fingrar över klaviaturen. Hon levererar med en självklar tydlighet. De stycken som hon valt innehåller myckenhet av kontraster från ljuv nästan sömnig stämning till kraftfullt aggressivt utspel. Allt detta behärskar hon med stor konsekvens. Dessutom är hennes rörelsemönster liksom en balett, elegant, något som förstärker den musikaliska upplevelsen.

Jan Lundgren har valt att börja med Kristallen den fina här lyckas han bl a framkalla ljudet av regndroppar. Det är väldigt snyggt. Vid någon övergång hör jag koralklanger. Visa från Rättvik, här går jag genom skogen med alla dess dofter. Uti vår hage, här kommer Jans lekfullhet ut i blom. Fjäriln vingad får en bluesig framtoning med sommarregn. Idas sommarvisa får en lång och snårig introduktion för att förvilla i dagens quiz. Sus i publiken när polletten trillar ner. Jan hyllar den nyligen bortgångne Mats Paulson med en vacker variant av Visa vid vindens ängar. Jag tänker nog blåser det allt så att granarna böjer sig. Povel Ramel – han skulle fyllt 100 i år – får bidra med Underbart är kort. Här vänder och vrider Jan på temat så att känslan av Lyckoklöver kommer över mig. Jans egen komposition Leklåt tar mig med på en springtur runt på gården ty det är mycket svårt att sitta still. Jan avslutar sitt egna bidrag med den vackra balladen Mare Nostrum som även är namnet på den trio som förutom Jan Lundgren består av Richard Galliano dragspel och Paolo Fresu trumpet och flügelhorn. Jan utvecklar Mare Nostrum, vårt hav, något som vi alla delar. Följande kommer över mig: Saltstänk på min panna ty dyningen får snart smaka på styv kuling. Sedan mojnar det till kyrkklockors ackompagnemang.

Jan Lundgrens fingrar nuddar vid tangenterna på ett eget sätt som påminner om hur man trummar med fingrarna på bordet när man otåligt vill komma vidare. Nog går det undan ibland även om det ömsinta får plats i hans uttryckssätt. Varje gång jag lyssnar till hans, ibland väldigt humoristiska vändningar hör jag något nytt. Alltid intressant och spännande.

Så inträder Klara Andersson och de bänkar sig för en variant av fyrhändigt spel. Emigrantvisan kommer som vi känner igen den med temat hos Klara medan Jan väntar. Så gör han en enkel och egen utflykt över temat som expanderar. Återvänder de så till ursprunget. Hela konserten avslutas med Hugo Alfvéns tonsättning av Tove Dittlevsens dikt Så tag mitt hjerte. Ett känsligt och rätt komplicerat stycke. Det följer i stort samma uppläggning som Emigrantvisan och vi får uppleva hur temat kan sträcka ut sig till en ny variant.

Efter stående applåder som delas av hela publiken fylls jag av en lyckokänsla som ger mig sommaren i sitt bästa uttryck. En vemodig stämning som kommer av det kortvariga vackra som vi nordbor så kärleksfullt omhuldar och vet att höststormarna ersätter detta alltför tidigt.

Rolf Fornhammar

0
8
jun

Salongsorkestern konsert vid Drakamöllan på Österlen den 5 juni 2022

Besättning:

Vokaltrio: Nils Annertz, Mårten Annertz, Thomas Hansson.
Trumpet: Håkan Carlsson, Thomas Hegardt.
Trombon: Sten Forsler.
Saxofon/klarinett: PO Nilsson, Claes Nilsson, Carl Kortegaard
Fiol: Anna-Karin Wihlborg, Per Persson, Gunnar Jansson.
Cello: Sverker Zadig.
Piano: Patrik Lindgren.
Gitarr/banjo: Mats Dahl.
Sousaphone: Jonas Eilert.
Trummor: Sune Larsson.
Ljudtekniker: Sixten Rehbinder och Rune Källén

Det var eftermiddag på gårdsplanen till Drakamöllans anläggning. Här samlades en skara förväntansfulla åhörare som ömsom njöt av och ömsom beklagade sig över den strålande och värmande eftermiddagssolen. Betagande vacker inramning i ett böljande pastoralt landskap med öppna fält och ljuvlig lövskog. Själva gården/husen harmonierar med omgivningen med agtak och vitmenade fasader.

Den lundabaserade orkestern som varit etablerad sedan 70-talet har noggrant exploaterat musikskatten från den klassiska ballroom-eran under perioden 1925 till 1945. Sammanfattningsvis kan man konstatera att genomgående är arren mycket välgjorda och med precision utförda av orkestern. Som ett kitt mellan låtarna faller Sune Larssons kommentarer väl på plats. Ibland får man uppleva helt halsbrytande associationer som leder en in på en stand-up scen. Kul, verkligen kul.

Så levererar Salongsorkestern inte mindre än 23 exempel (med extranummer) på några av de bästa numren från tiden. Dessutom många välkända nummer – i två set.

Några pärlor:

”Charleston” med spring i benen lagom stunsigt.
”Det är jag som går vägen uppför stegen till ditt fönster”. De älskande i Verona ryser av välbehag – tror jag.
”Bel Ami” med smörsång av prima märke från Mårten.
”Nice Work If You Can Get It”, en mycket trogen följeslagare bland tidiga bebop-musiker. Skönt att bli påmind om originalet.
”Sheik of Araby” med versen infogad då och då i så att den rätta beduinromantiken får utrymme.
”My Blue Heaven” Jag tyckte jag hörde den lilla fågeln kvittra Whippoorwill som är det onomatepoetiska namnet på fågeln i texten.
”Singing in the Rain” Musiken och sången så fint utförda gav starka associationer till den plaskande scenen i filmen.
”Dream a Little Dream of Me” sentimental chockvåg böljade fram över lycksalig publik.
”Fröken, får jag be om Er adress” Här släppte Gunnar stråken och kunde helt trovärdigt framföra detta känsliga stycke.
Med ”Alexanders Ragtime Band” som extranummer efter stående ovationer avslutades denna optimistiska och välklingande konsert.

En verbal pärla från Sune Larsson: Vid ombyte till vit smokingkavaj deklarerade Herr Larsson allvarligt att dessa vita kom från Vitaby och de svarta, före paus naturligtvis från Svarte utanför Ystad.

Stor, varm och elegant upplevelse blev det denna eftermiddag vid Drakamöllan.

8 juni 2022 Rolf Fornhammar