8
jun

Salongsorkestern konsert vid Drakamöllan på Österlen den 5 juni 2022

Besättning:

Vokaltrio: Nils Annertz, Mårten Annertz, Thomas Hansson.
Trumpet: Håkan Carlsson, Thomas Hegardt.
Trombon: Sten Forsler.
Saxofon/klarinett: PO Nilsson, Claes Nilsson, Carl Kortegaard
Fiol: Anna-Karin Wihlborg, Per Persson, Gunnar Jansson.
Cello: Sverker Zadig.
Piano: Patrik Lindgren.
Gitarr/banjo: Mats Dahl.
Sousaphone: Jonas Eilert.
Trummor: Sune Larsson.
Ljudtekniker: Sixten Rehbinder och Rune Källén

Det var eftermiddag på gårdsplanen till Drakamöllans anläggning. Här samlades en skara förväntansfulla åhörare som ömsom njöt av och ömsom beklagade sig över den strålande och värmande eftermiddagssolen. Betagande vacker inramning i ett böljande pastoralt landskap med öppna fält och ljuvlig lövskog. Själva gården/husen harmonierar med omgivningen med agtak och vitmenade fasader.

Den lundabaserade orkestern som varit etablerad sedan 70-talet har noggrant exploaterat musikskatten från den klassiska ballroom-eran under perioden 1925 till 1945. Sammanfattningsvis kan man konstatera att genomgående är arren mycket välgjorda och med precision utförda av orkestern. Som ett kitt mellan låtarna faller Sune Larssons kommentarer väl på plats. Ibland får man uppleva helt halsbrytande associationer som leder en in på en stand-up scen. Kul, verkligen kul.

Så levererar Salongsorkestern inte mindre än 23 exempel (med extranummer) på några av de bästa numren från tiden. Dessutom många välkända nummer – i två set.

Några pärlor:

”Charleston” med spring i benen lagom stunsigt.
”Det är jag som går vägen uppför stegen till ditt fönster”. De älskande i Verona ryser av välbehag – tror jag.
”Bel Ami” med smörsång av prima märke från Mårten.
”Nice Work If You Can Get It”, en mycket trogen följeslagare bland tidiga bebop-musiker. Skönt att bli påmind om originalet.
”Sheik of Araby” med versen infogad då och då i så att den rätta beduinromantiken får utrymme.
”My Blue Heaven” Jag tyckte jag hörde den lilla fågeln kvittra Whippoorwill som är det onomatepoetiska namnet på fågeln i texten.
”Singing in the Rain” Musiken och sången så fint utförda gav starka associationer till den plaskande scenen i filmen.
”Dream a Little Dream of Me” sentimental chockvåg böljade fram över lycksalig publik.
”Fröken, får jag be om Er adress” Här släppte Gunnar stråken och kunde helt trovärdigt framföra detta känsliga stycke.
Med ”Alexanders Ragtime Band” som extranummer efter stående ovationer avslutades denna optimistiska och välklingande konsert.

En verbal pärla från Sune Larsson: Vid ombyte till vit smokingkavaj deklarerade Herr Larsson allvarligt att dessa vita kom från Vitaby och de svarta, före paus naturligtvis från Svarte utanför Ystad.

Stor, varm och elegant upplevelse blev det denna eftermiddag vid Drakamöllan.

8 juni 2022 Rolf Fornhammar

4
jun

Jan Lundgren & Hans Backenroth Dunkers kulturhus Helsingborg 3 juni 2022

En talrik publik hade samlats för att avnjuta Jans och Hans konsert. Den ursprungliga planen hade varit en duokonsert med Georg Riedel. Han hade fått förhinder och då kunde Hans Backenroth ställa upp. Lundgren och Backenroth var i Berlin i början av maj och framträdde där med en ny repertoar. Skivbolaget ACT, där Jan hör hemma, kommer att ge ut ett album från konserten. Helsingborgspubliken fick möjlighet till en försmak av detta program genom den här dagens konsert.

Jan presenterade två nya kompositioner ”It Was Good When It Lasted” och ”The Unexpected Return”. Två underfundiga verk där den andra hade som referens Bengt Hallberg och hans oväntade återkomst till scenen efter ungefär 10 års frånvaro. Vid tillfället när Hallberg genomförde en konsert i Berwaldhallen möttes de, Jan och han. Det blev upprinnelsen till ett samarbete som bl a ledde till konserter tillsammans och ett album Back-2-Back inspelad i Sveriges Radios studio 2 2011. Bengt Hallberg avled 2013.

Sedan följde två låtar från nordisk folkmusik: Martin Lindén Polska n:o 1 och en visa från Norge med okänd kompositör – Gårdsjäntan. Frimodigt och friskt återgivna.

Mozarts Requiem som komponerades när han själv var svårt sjuk – troligen döende. Lacrimosa-satsen innehåller åtta takter Mozart och resten komponerade av hans elev Süssmayr på Konstanzes, änkans uppdrag. Jan och Hans koncentrerade sig på denna inledning och gjorde en djupt gripande version av mästerverket. Körnoter som jag använt har markerat med Süssmayrs namn vid den 9:e takten.

Nästa nummer, en komposition av Oscar Pettiford ”Tricotism”. Jan berättade hur Jan Johansson träffade Pettiford i Köpenhamn. Johansson menade att det mötet hade stor inverkan på hans musikaliska utveckling. Bebop av hög klass komplicerat och spretigt tema, härligt.

Efter paus berättade Jan hur Jacques Werup introducerat honom för Leonard Cohen. En låtskrivare och sångare som Jan inte fäst så stort avseende vid tidigare. Här åstadkom Jan och Hans en alldeles underbar tolkning av Cohens ”A Thousand Kisses Deep”.

Jans och Hannas hundar Jazzy och Svante fick en kommentar och Jan nämnde Svante Thuresson (död 2021). Så fick vi höra ”Svante” av Jan som är en fiffigt konstruerad bossa med lite skruvade harmonier härligt rolig.

Lennon-McCartneys ”She’s Leaving Home” från albumet ”Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band” kom som ett melankoliskt lyckopiller till våra öron. Temat i högt läge på basens greppbräda var underbart vackert.

Tempot skruvades upp med Parkers ”Moose the Mooche” (variant av ”I Got Rhythm”) spretigare än Pettifords komposition en riktig rökare. Hans hade avslöjat för Jan att han övat litet mer än vanligt inför den här konserten.

Kristallen den fina – kom som en lugnande kontrast efter Parker, så vacker och innerlig.

Kanske kan Ellingtons ”Caravan” leda oss till torr och blåsig öken i norra Afrikas vidder. Här gick det undan och blev till lekfullt utsmyckad ökenvandring till närmsta oas.

Extranummer ”Idas sommarvisa” fick påhäng i klaviaturen av såväl ”Du gamla du fria” som ”Gärdebylåten”, samt en kort tur med ”Pippi Långstrump” i kontrabasen. Allt sammanfogat med lekfullhet och totalkontroll.

Man kan sammanfatta konserten med hur lycklig och tillfreds publiken var och beskriva den musikaliska lekfullhet som Jan och Hans exponerar tillsammans. Sedan tycker jag att bägge visar upp en virtuositet som är helt andlös och ett samspel med nyansrikt utförande som gör att jag fångas in helt och reservationslöst i deras musik. Blandningen av lek och allvar är helt oemotståndlig.

Lördagen den 4 juni 2022 Rolf Fornhammar

24
nov

Paul Marinaro och Jan Lundgren Trio Jazzhus Montmartre 20 nov 2019

Sångaren Paul Marinaro och Jan Lundgren med Mattias Svensson b och Zoltan Csörsz dr bjöd på en bländade konsert med tonvikt på hyllning till Nat King Cole. Marinaro visade upp en enastående närvaro, förmåga till improvisation och med ett angeläget mellanprat: Han tog upp den betydelse som Köpenhamn haft för främst svarta amerikanska jazzgiganter vilka här funnit en tillflyktsort från slutet av 50 till början av 70-talet. Han berättade om Nat King Cole som på grund av raslagar i USA inte kunde övernatta på hotell där han varit stjärnan på konserten.

Några höjdpunkter:

Paper Moon inledde konserten med en rivstart. Svängigt men med ett visst litet försiktigt närmande i kompet.
Sweet Loraine, en av mina favoriter fint tolkad och med enkel med träffsäker improvisation av Paul
That Voice – här beskrev Marinaro hur många titlar kan ge romantiska föreställningar i den här genren. That Voice kanske man tror handlar om en röst som framkallar kärlekstörst, fel. Den här låten vill framförallt beskriva en röst som man vill slippa höra. Han refererade till ”the Orange Man”. Publiken tjöt av skratt.
Nature Boy – Boulevard Broken Tree ett medley som berörde starkt. Så även Mattias Svensson som jag upplevde njöt obeskrivligt i väntan på egen insats.
When I Fall in Love blev en underbart komplicerad kontrapunkt-upplevelse med Mattias och Paul. Mattias underfundiga melodislingor med rytmiska finesser matchade Marinaros sång på ett hänförande sätt.
The Old Black Magic blev en otroligt rivig upplevelse svårt att sitta still.
Caravan en av mina absoluta favoriter bland Ellingtons kompositioner, fick en mystisk anklang när Jan med handen dämpade strängarna i flygeln effektfullt.

Se det var en lyckad afton på Jazzhus Montmartre i Köpenhamn. Tack.

Rolf Fornhammar